hooray for the 21st century

idag ska man fira att man tillryggalagt ytterligare ett år. som om man hade kunnat låta bli, som att det är något att fira - att tiden obevekligen rusar vidare vare sig vi vill eller inte. som att tiden inte skulle sköta sig exemplariskt (enligt tids tankesätt) om vi slutade fira det mirakel att vi för ett år sedan saknade den där skrattrynkan som på något vis vuxit fram under årets gång. som om tiden stannade om vi inte firade att ett år gått. ett år som kanske klampat fram för vissa individer, ändrat alla förutsättningar, dödat en del utvägar eller presenterat nya, men i det stora hela ett år som gått förbi relativt obemärkt. vem kommer filosofera kring svininfluensan om tio år? vem kommer minnas anna anka? vem kommer överhuvudtaget sörja alla de tusentals, miljontals människor som mött sitt öde? ett år är så fruktansvärd kort tid, alldeles för kort för att hänga upp sig på i förväg, men ett år är också alldeles för lång tid, för lång tid för att passivt vänta ut, och tyvärr alldeles för lång tid för att undslippa om något dåligt bestämt sig för att hända. vet ni vad, ikväll blir vi fulla på bubbel och hoppas på det bästa. imorgon är det 2010 och då har vi ett val att ta tag i.

red eyes and tears no more for you my love i fear, no more fear, no more fear

det där med bilder är egentligen inte min grej. min grej är ord, så har det alltid varit och kommer förmodligen alltid att vara. kanske för att jag började läsa när jag var tre, då var inte bilderna intressanta längre. eller för att min enda estetiska ådra inte ligger i bildkomposition. jag lovar och svär att mina amatörmässiga försök till fina fotografier oftast landar i samma klass som om de vore tagna av en charterberusad fyrtioårig fyrabarnsmamma som glömt sina glasögon och har ett barn hängandes från midjan samt en man som inte kan låta bli att kika bort mot gymnasieflickorna fyra solstolar bort. kanske är hennes kamera även lite fuktskadad av hennes ymniga ansiktssvettande. inte särskilt fantastiska med andra ord. och att mina egenmålade hästar mer ser ut som degklumpar med mögel på och en pinne i ena änden och kisstrålar i andra, och att jag ibland får mindervärdeskomplex när jag sitter och målar med dagisbarn säger ju en del om den talangen också. in the words of bob hund: faaaantastiskt.

åttonde oktober tjugohundratre

i'm a swine and you don't wanna know me

jag har haft något jävla hjältetema den senaste tiden, skrivit några rader om personer och band som betytt mycket för mig. nu orkar jag inte skriva om fler, det blev rätt tråkigt både att skriva och säkert även att läsa. nu när det kommer till ett avslut bestående av de sånger som förändrat mitt liv allra mest har jag plötsligt svårt att hitta ord. ett ovanligt problem för mig. risken är att jag skriver en roman nu, och öser ur mig allt det vackra jag vill att folk ska veta om mina libertiner. när man kan skriva sanningar som att slutet är nära om man tappat tron på musiken och kärleken, när man kan beskrivas som en sång på the death disco som börjar fort oh slutar långsamt, när man seglar det goda skeppet albion till arcadia, när det är riots och litteratur, droger och romantik, poesi och smuts, london och fantasi, då förtjänar man de allra vackraste orden, och jag är livrädd just nu att jag inte kommer kunna ge det.

man ska kanske börja från början. jag var tretton, tror jag, och helt förlorad i en värld som hyllade popstjärnor som inte säger något, jag hade förlorat mig i någon sorts halvalternativ värld bestående av death cab for cutie och håkan hellström, det talade inte till mig som musik kan men det var åtminstone markant bättre än vengaboys och black eyed peas och gud vet vad kidsen lyssnade på där och då. det var en ren slump att the boy looked at johnny spelades på någon underlig internetradio som jag var helt besatt av på den tiden, men jag fastnade direkt. trots "la de di la de di" - refrängen. jag hittade mer material, bland annat legs eleven - versionen av music when the lights go out, och det var den som riktigt fick mig att bestämma mig för att det här var bandet för mig. jag tror jag hade fyra låtar, utöver de två redan nämnda var det i get along och time for heroes. jag visste ingenting, om up the bracket, om personerna bakom, om gerillagigen, men music when the lights go out var min tillflyktsort och jag älskade den och jag var nog ganska nöjd. tills den dag något år senare när jag var på bengans med min far och bestäme mig för att köpa en skiva med mina hjältar, en nyutkommen skiva med en eggande blick in i kameran, en sårbar peter doherty och två mäns provocerande armar blev min, inte visste jag att det var deras senaste, inte visste jag att det var den som var början på slutet, jag visste bara at music when the lights go out var femte spåret. mannen i kassan berättade för mig att en av männen på omslaget inte längre spelade med bandet. jag förstod inte då, men det tog inte många månader innan bandets upplösning var ett faktum och deras gemensamma musik bara skulle leva vidare i mina öron, i mitt minne, och i andras.

jag borde kanske inte ha börjat där, för det där var det lätta, att berätta om mötet, det är fakta och inte så mycket känslor. det svåra är at försöka sätta ord på vad som triggade reaktionen i mig. vad som fick mig att känna som jag känner, vad som får mig att älska deras musik mer än all annan musik. de är inte exceptionella musiker, carl är en fantastisk gitarrist visserligen, och peter är poet, men det är inte det som är anledningen. praktik har aldrig triggat känslostormar.
jag tror att jag älskar dem för att de är den perfekta blandningen av fint och fult, att en vacker vision blandas med rockliv, att poesi kan gå hand i hand med gitarriff. att det förflutna flyttades, att det förflutna är vackert men inte värt att sakna, och idén om att vi kan ta oss vart vi vill i vår värld och i vår tid. de sjunger om ett london som är både mytiskt och verkligt. sanningen är att deras musik alltid har varit en nostalgisk dimma, mer nu närjag har lyssnat på dem så länge, men även då när allt var blänkande nytt, det har alltid legat något hemtrevligt och vant, men ändå okänt och triggande i deras musik. det är lite enerverande att bryta ner musik såhär, speciellt eftersom det känns som att det inte framgår hur mycket jag faktiskt älskar musiken, hur mycket jag faktiskt behöver den och hur lite jag egentligen kan börja förklara det för andra människor. jag vill egentligen bara låta dem vara, låta musiken ta över och hänföra alla andra som den hänfört mig. jag vill att alla ska få uppleva deras dimma av jack daniels, crack och nikotin, keats, wilde och sassoon, punk, visa och pop, anarki och poesi, nu och då, peter och carl. jag tänker inte adressera deras relation, jag vet att den har gett bandet den där nerven som många band saknar, jag tror att få kommer uppleva samma sorts kärlek som deras relation skvallrar om. de har märkt varandra för livet, inte bara i form av sina tatueringar, det är etsat i dem för alltid. jag vet bara en sak, tatuering eller inte, jag tänker alltid vara en libertine.

bilderna är från the freedom gig på tap 'n' tin, chatham, kent den 8/10 - 03

if you want to tell people the truth, make them laugh,

otherwise they'll kill you

fjortonde juli tjugohundrafem

you said you hate my suffering, and you understood, and you'd take care of me, you'd always be there,
well where are you now?

jag tror jag hörde lover i don't have to love första gången som tolvåring, i min naivitet förstod jag den nog inte riktigt, men instinkten högg tag i mig, ruskade om mig och fick mig att älska vad jag hörde oavsett om min hjärna hängde med eller ej. jag är av åsikten att en sång är en gåta och så länge den innehåller ett visst mått av mystik är den också lockande, därför är jag livrädd för att sätta mina favoriter på repeat, livrädd att det där nykära skimret som ligger kring en favoritlåt ska mattas av och så småningom försvinna helt. det finns någa få undantag och nästan allt conor har skrivit räknas dit. det finns ingen som kan vara så precis och träffsäker, det finns ingen annan musik det är skönare att ha en dålig dag till, ni vet de där dagarna när man varken kan eller vill muntras upp. jag har många såna, och bright eyes finns alltid nära till hands. när ingen annan finns, då är conors röst i alla fall där.

femtonde december tjugohundrasju

take a drink of my red wine, i've got enough to go around

som att man är cool. som att man varit det hela tiden, bara inte insett att det enda man behöver tänka är fuck the people och så är det man själv emot världen, istället för vice versa. för att det är fragment av allt det där gamla, det är enkelt, gitarriff och sång om rödvin och cigaretter, om mexico, och att vara trött på billigt och glatt. det är vv som är vacker, och rock ut i fingerspetsarna. det är svart och mikrofonsladdar, det är skor som dragits i smutsen. det är verkligen allt jag begär av en duo, och det här är nog ta mig fan den bästa.

bilder från milk studios, new york city

maj nittonhundrasextiosex

i wish that i was born a thousand years ago, i wish that i'd sail the darkened seas

the velvet underground & nico, 1966, the trip, los angeles.

det har nog aldrig funnits något mer mytomspunnet än andy warhols factory, och inget exklusivare eller mer trasigt än människorna han omgav sig med. det vackra med the velvet underground är förmågan att vara precis det samhället önskar minst men individen omedvetet ständigt letar efter. the vu sätter ord på mörkret, och på det glada sextiotalet var de allt som inte var önskvärt, och deras musik behandlar ämnen som är tabubelagda än idag. de sjunger om drogruset, om en hatkärlek till missbruk, om allt annat än säkra sexualiteter, om våld, om det man skyggar undan från, allt det svåra och tunga. det som gör dem till ett av mina absoluta favoritband är vad de utgör, symbolen de blivit. de var en reaktion på det glättiga, och de är än idag en symbol för en sorts antiattityd. att lou skriver fantastiska texter, och dessutom är en helt unik sångare, gör visserligen inte saken sämre, men det är i symbolismen deras styrka ligger. heroin, gin och en banan.

tjugoandra maj tjugohundrafyra

can you squeeze me into an empty page of your diary and psychologically save me?

det är han. det är händer som sträcks ut i desperation, det är uppmaningar och det är applåder när målet äntligen nås. det är misslyckanden, flera goda försök till trots. det är manchester. det är vi mot dom men dom är inte där. det är en man som bara behöver andas för att tusentals ska älska honom. och det är omöjligt att göra annat än just älska. det finns bara en stor motsägelse, han säger det själv, att ingen vet hur han känner men han vet hur alla känner.

upp och ner, fram och tillbaka, mest av allt bara runt i cirklar, hela tiden jagandes den egna svansen. och nej, det där kanske inte verkar betyda någonting alls, men det är det inte mycket som gör här i världen, och ändå bedövar jag bort allt.

eskapism. vad händer om man kanske egentligen inte vill fly det som händer utanför utan desperat vill lämna det som händer inuti? missförstå mig gärna, men missförstå mig rätt, jag vill definitivt inte stanna här, där man lämnar ett välkänt radhusområde bara för att stöta på en äng i gråskala, där en dag på ett pendeltåg räknas som händelserik, där ansikten flyter ihop och blir en suddig massa av ögon, näsa, mun. en existens där doherty, barât, curtis, morrissey, davies, smith, mcgowan, strummer, mosshart, oberst, mavers, reed och weller verkar vara de enda som hjälper, men i slutändan kanske bara ökar på känslan av att vara på fel plats vid fel tid. en tid när the last of the rock romantics ger sjuklig, nästan illamående längtan bort. när vartenda ord är av stor vikt och måste smakas på, oavsett om de är redan uttalade av dig eller någon annan eller om de ligger och drar någonstans långt inne. det hade varit skönt om man kunnat leva ett liv i tystnad, under ett täcke, blind, stum, döv och dum. man kan skönhetsoperera sin näsa, sina läppar, sina rynkor och sin kropp, men inte en enda gång har jag hört talas om någon som fettsugit sina tankar.

pete ställde in sin spelning på debaser igår och jag är skadeglad som ett as. ett riktigt jävla as. det är vad jag är. vill inte att andra ska få se på underverket när jag inte får, vill gärna tro att detta är karma riktat mot debaser som har bestämt sig för att det ska vara tjugoårsgräns på helgspelningar. undrar om man kan skriva ett brev till peter himself där man efterfrågar ytterligare en no show den elfte januari och en ny chans någon dag strax efter trettonde mars. kanske.

Du skall inte tro att du är något.
Du skall inte tro att du är lika god som vi.
Du skall inte tro att du är klokare än vi.
Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
Du skall inte tro att du vet mer än vi.
Du skall inte tro att du är förmer än vi.
Du skall inte tro att du duger till något.
Du skall inte skratta åt oss.
Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
Du skall inte tro att du kan lära oss något.

suicide in the trenches

i knew a simple soldier boy
who grinned at life in empty joy
slept soundly through the lonesome dark
and whistled early with the lark

in winter trenches, cowed and glum
with crumps and lice and lack of rum
he put a bullet through his brain
and no one spoke of him again

you smugfaced crowds with kindling eye
who cheer as soldier lads march by
sneak home and pray you'll never know
the hell where youth and laughter go

love will tear us apart, again, sjunger han. jag sjunger med lite försiktigt, vet inte riktigt vad man ska tänka. om ian, om texten, om ensamhet, om världen. jag är ganska säker på att jag är gjord för att vara ensam. inte för att jag är komplett i mig själv. nej, det handlar inte om att jag inte behöver andra människor, det handlar mer om att jag stänger ute så gott jag kan. jag orkar inte dela med mig av mig själv för jag har kommit till en punkt där jag kan stänga av rätt bra och jag är rädd att alla känslor jag stängt inne ska komma ut om jag ger ett uns av mig själv. jag vill inte begära av folk att de ska ta mig trots att jag inte ger något. det är inte rättvist, bara.

alla har väl hört det där om att hunden är människans bästa vän. det stämmer inte. bästa vän heter dorian gray och är en ipod. jag saknade bästa vän när jag gick hem inatt, det är vidrigt att gå hem från tåget, alla gator hem är hemsökta, varje ljud är en fiende. vänder mig om varannan minut, bara för att försäkra mig om att jag går där i ensamhet, dels för att människor är fiender efter midnatt men också för att jag inte vill att någon ska höra att jag går och nynnar på death on the stairs för att vara lite mindre kall och lite mindre ensam. när jag kommer hem är det alltid tyst, och mitt läppstift har smetat ut sig lite, säkert lämnat avtryck på någon staropramenflaska någonstans, och jag har svampfrisyr efter baskern men det syns inte så mycket för jag har nattlockar i hela håret. och är det inte alldeles för mycket kolsyra i läsk?

åh fy fan vad underbart när han säger "gothenburg good evening".

idag har jag druckit kaffe på röda korset, billigt och helt okej kaffe, en klar guldstjärna till klientelet som alla var söta tanter sextiofem plus som log sött. dessutom köpt en svart basker på emmaus, väldigt fin, väldigt nöjd.

igår hade jag blå strumpbyxor. jag kände mig utklädd. jag känner mig utklädd i nästan allt utom svart, undantaget är vissa väl ingångna plagg och min sjömanskavaj. vet inte riktigt varför. hade jag varit freud hade jag gjort en psykoanalys på mig själv. hade jag varit marie curie hade jag experimenterat mig fram till en naturvetenskaplig förklaring. hade jag varit morrissey hade jag skrivit en sång om det. nu är jag bara jag så jag skriver ett halvpatetiskt, halvengagerat, halvanonymt blogginlägg istället.

there's always tomorrow mate.

perfektion utan ord

jag har inte författat något av intresse i den här bloggen på väldigt länge, jag vet inte varför, stopp i hjärnan, stopp i livet. den senaste tiden har jag dock gått runt och tänkt på något som jag väldigt gärna vill dela med mig av, men det är väldigt svårt att formulera tankar utan att tanken försvinner på vägen. det jag har tänkt på är definitionen av mig själv, inte så mycket vem jag är utan varför jag väljer att definiera mig själv utifrån vissa saker. om jag ska måla en så exakt bild av mig själv som jag någonsin kan kommer jag inte dra upp en massa kvaliteter och personlighetsdrag, det som definierar mig är mina åsikter, och vad jag tycker om, vad som inspirerar mig. det känns väsentligt att människor vet att jag beundrar oscar wilde mer än ord kan beskriva, att jag önskar att jag var född fyrtio år tidigare, att jag romantiserar helt oromantiska saker, att musiker är jesusfigurer, att jag kan förlora mig i en sång och aldrig vilja lämna min bur, att jag kan vandra omkring på bibliotek i timmar, att jag ibland brukar beundra min originalutgåva av the smiths självbetitlade vinylskiva. jag kom på det igår att jag lever inte särskilt mycket för mig själv, jag lever i ett vakuum som består av författare jag beundrar, låtar jag inte kan få nog av och tankar som inte riktigt vill brytas ned i bokstäver.

ibland känns det som att det inte spelar någon roll hur mycket man dyrkar ett band. man får ändå hjälplöst se på, bli just en innocent bystander som gitarrhjälten påstått inte finns. måste dessutom vara masochist eftersom man fortsätter läsa varenda detalj, om sceninvasioner, om hur han tog en spliff av någon i publiken och slog till någon annan, om deras tolkningar av the smiths, the stone roses, the only ones och om hur de spelade gang of gin efter år av tystnad från det lägret.

call it hate, call it love, i call it art

streams of whiskey och en man lika ful som shane macgowan

nu är det bekräftat, när till och med random tjej på storans toaletter framhåller faktumet, då får man bara acceptera sitt öde, oavsett hur illa man tycker om det. det går inte att kämpa emot mer. jag är uppenbarligen lik någon i gossip girl. funderar på hur man kan utnyttja det. i övrigt innehöll föregående kväll halkande i gyttja i vasaparken, en mycket överförfriskad vän som förvandlades till en fontän, ölstöld och mer än lovligt creepy man på tåget hem. en tågresa jag fick uthärda själv eftersom dumma vänner ville gå till mellangården, ett uppdrag jag ansåg dömt att misslyckas och som, mycket riktigt, misslyckades. nu är det kaffe och julian casablancas och långsamt känna livet återvända till mina trötta lemmar.

verkar ha hittat en perfekt fedora, något jag varit på jakt efter i år, eller en livstid. den kostar inte en förmögenhet heller, nu gäller det bara att den är storleksmässigt godtagbar, och inte, som alla andra hattar, anpassad till bighead_90 alternativt minime.

är lite död i hjärnan, känns som jag långsamt tar livet av mig själv genom att varva helger bestående av alldeles för lite sömn på grund av för mycket alkohol och för lite tid med veckodagar bestående av barnpassning alternativt extremångest över min totala inaktivitet. ni vet den där känslan, och nu hoppas jag för det första att någon ens läser detta för annars är det ganska pinsamt att jag ni:ar tomma intet och för det andra att någon känner igen sig i detta för annars har jag uppvisat min paranormala hjärnaktivitet och sparat den för all framtid på vårt kära world wide web, av att man har extremt mycket i hjärnan, en massa fina, bra, originella tankar, men när man väl tar sig tid och ska sätta ord på dem blir det bara bajs av alltihopa. bajs och snor. yo, man. (in the words of mia).

the weakest, the cheapest, hangover
in the end, foe or friend, live apart
call it hate, call it love, i call it art

såhär förstår man att föregående kväll var rätt spårad:
- man märker inte att man håller på att lägga fantaflaskan i tvättkorgen förrän man faktiskt gjort det.
- man tar en timme på sig att äta nudlar trots att man är jättehungrig, det är bara jävligt jobbigt att lyfta gaffeln till munnen.
- man duschar i fyrtio minuter bara för att det var skönt att göra något en längre stund.

såhär förstår man att en spelning var spårad (det kan vara svårt att komma ihåg i extasen efterår då man kan få för sig saker som att spelningen inte ens ägt rum):
- man erbjöd den okända människan bredvid att lyfta upp honom/henne på scenen.
- man minns hur mycket man själv och alla andra slet och drog i en stackars sångare.
- de stackars benen satte, efter en dryg timmes idogt dunkande mot en på tok för låg scenkant, en ny standard för uttrycket "beaten black and blue" och man tycker att det var värt det.
- ett ständigt närvarande tjut i öronen är inte ens irriterande.
- man minns nästan inget av setlistan, det har smält ihop till en lyrisk musikdimma.

you'll never fumigate the demons

no matter how much you smoke

är för omväxlings skull ganska lycklig idag. började dagen med vitlöksoliver. kan vara anledningen. eller kanske att det blir florence valentin på underjorden ikväll och inatt. socialistiskt band, socialistiskt prissatt öl, kan fan inte bli bättre.

lyssnar på feist. har börjat lyssna betydligt mycket mer på kvinnliga sångerskor (jag inser hur mycket man dubbelunderstryker faktumet att de är kvinnor genom att skriva så) nu, tror det beror på att det är så tråkigt att inte kunna sjunga med i låtarna i rätt tonart. florence + the machine och feist och amy winehouse är nog de jag lyssnar på mest. och she & him såklart, zooey är underbar. och the kills, herregud, hur kunde jag glömma.

fett ointressant blogginlägg.

köpte florence valentin-biljett i haga och en skjorta på myrorna idag. värt. har annars bara druckit kaffe och varit allmänt ointressant.

jag gör nog alla fel man kan göra bloggmässigt. jag skriver långa egocentriska texter. jag lägger in citat ur dikter som ingen annan läser eller ens bryr sig om. jag lägger nästan aldrig in bilder, och de få bilder jag lägger in är aldrig på mig eller har någon som helst anknytning till mig förutom att jag älskar det alternativt tycker att det är jävligt patetiskt. jag bloggar helt enkelt inte för att någon ska läsa, jag räknar inte med någon form av uppskattning för min blogg, faktum är att datorskärmen och tangentbordet lurar mig att skriva saker som jag inte sällan skäms för efteråt. ändå fortsätter jag. jag har inte ens vett nog att göra min blogg privat, jag bara fortsätter spy galla över internet. jag tror att någon liten del av mig, och jag rodnar lite när jag skriver det här, hoppas att någon någonstans någon gång ska råka hamna på min blogg, läsa, och direkt förstå mig. direktöversätta mina ord och koppla min personlighet. långsökt, men hoppfullt, och det är väl ändå en god egenskap?

packade ner min låda vin nyss, älskar stora väskan. planerar nu en hel helg i dimman. au revoir.

ibland känns det som en förbannelse att det finns så mycket skrivet redan som talar till en. jag skrev lite inatt, jag har inte läst det än, jag vet att det som känns bra på natten känns antingen alldeles för avslöjande eller absolut avskryvärt uselt morgonen efter. lille oscar (åh härliga ironi) har återvänt men han hann bara befinna sig i sin rättmätiga ägarinnas händer ett fåtal minuter innan lillrabe bestämde sig för att lägga beslag på honom. varför vet jag inte, hon tyckte att harry potter var lite väl avancerad när jag för några år sen övertalade henne att ge böckerna en chans. imorron är det halloween, eller om det är på lördag, och jag har lite småpanik angående utklädnad. funderade på att ta sotarmössan, en svart mask, randig tröja och klistra på en lapp med fångnummer i äkta linnea&diana - anda, men med twisten att jag skulle ta oscars fångnummer. det ser ut att vara ett omöjligt uppdrag att leta fram dem, och överväger därför istället alex delarges fång-id, men då återstår problemet om man går efter filmen eller boken. fuck it. här är lite oscar i alla fall, ur världens vackraste ballad of reading gaol:

and alien tears will fill for him
pity's long-broken urn,
for his mourners will be outcast men,
and outcasts always mourn.

om jag bodde i london NU hade jag idag tvingats välja mellan passion pit och phoenix. och imorron mellan does it offend you, yeah? och the dead weather. men nu bor jag inte där än, gud vilken tur!

"...don't ask me why I obsessively look to rock 'n' roll bands for some kind of model for a better society...I guess it's just that I glimpsed something beautiful in a flashbulb moment once, and perhaps mistaking it for a prophecy have been seeking its fulfillment ever since."

var på röda sten i lördags. det är nästan syndigt att det var min första gång. älskade lokalen, det är så fint när det är sådär fult, lite industriellt och lite discokula, och man såg stena line utanför fönstret. jag hade en röd rosett på mig. dj körde tema "varannan håkan", klart acceptabelt, jag gillar att dansa till håkan, men ännu finare var att det spelades the la's, det händer väldigt sällan. efter öl, dyr öl, öl blir äckligare när den kostar över fyrtio kronor, och är som godast vid den magiska 20kronorsgränsen, hamnade jag på utsidan där det i vanlig ordning när det gäller mig diskuterades poliser, fotbollshuliganer, internationell politik, kollektivtrafik och liknande. vi missade tåget hem, naturligtvis, men fick till sist åka taxi hela vägen till rydsberg för sextio kronor.

sena nätter är inte bra, självinsikten verkar öka, eller så kanske jag inbillar mig. det blir i alla fall alldeles för mycket tankar, och istället för att somna fort, lika fort som man trodde, för att det var så sent och man var så trött blir det rundgång i hjärnan. omöjlig att ignorera.

varför ger den här förkylningen aldrig med sig? jag är så jävla trött på snor. frågan är om man ska börja oroa sig? det kanske är svininfluensan. fågelinfluensan. sars. galna ko-sjukan. jag hatar såna där sjukdomar som media blåser upp, det återvänder lika säkert som jultomten en gång om året. vet ni vad det är som? som dåliga nyheter på festival. det räcker att en människa säger att morrissey har dött för att hela emmaboda ska börja sörja (välrimmat).

http://open.spotify.com/user/breckroadlover/playlist/0zZTKiuGZGMorYsKdLmfri
antar att detta snart kommer bytas ut mot den obligatoriska du & jag döden - perioden.

tänkte lägga mig och läsa mästaren och margarita, en mycket bra bok som jag dessvärre bara läst sextio sidor av hittills, igår kväll men insåg att jag var för trött för att ta in någon form av satsighet i bokväg. tittade därför på den lilla sjöjungfrun och läste lite i the smiths: the songs that saved your life. två saker jag alltid kommer älska - disneyfilmer och bandböcker som funkar utmärkt att bläddra lite i, välja och vraka vad man känner för att läsa just där och då. jag kom till insikt med två saker, för det första att den lilla sjöjungfrun har helt vedervärdig grammatik, fick mig att undra om det var manusförfattarna eller skådespelarna som förärades med ig i svenska, och för det andra att morrissey verkar vara helt ljuvligt överanalyserande och kritisk. okej det sista var inget nytt, men det slog mig igen kan man väl säga. sen tänkte jag lite, eller tänkte mycket, och tänkte på jobbiga saker, jobbiga saker som man inte delar med sig av. inte ens till vänner och definitivt inte i en blogg.

babyshambled when you're timid at the shows

det är så himla lätt att köra fast i gamla hjulspår. när jag hittar något som funkar är jag inte den som abandar ship i första stund. och ja, jag missbrukar engelska uttryck för ibland kommer man på ett sådant som passar väldigt bra till att beskriva något och så är det omöjligt att översätta det till svenska, det är en sån där sak som funkar för mig och som jag har för avsikt att fortsätta göra. en annan sak är babyshambles. det var ett tag sen jag hade en riktig babyshambles - period (jag är musikperiodare där ett band regerar en vecka eller två för att sedan ligga lite mer i skymundan under nån månad eller två), men så kikade jag på up the shambles alldeles nyss och det förde alla känslor tillbaka till ytan, på den dvd:n finns verkligen allt man älskar med shambles. det är en peter som röker oavbrutet och dricker whisky på scen, en peter som leder manchesterpubliken i allsång, förtjust tar emot textförslag från publikhavet och naturligtvis tar sig ett dopp i detsamma. det är en patrick som lyckas med konstycket att se totalt frånvarande och supernonchalant och absolut oansträngd trots att hans fingrar frenetiskt dansar över gitarren. det är en gang of gin som är så laddad att det är förvånande att inte hela byggnaden exploderar. det är en fuck forever som följer direkt på, som om det inte är några problem att köra två av sina starkaste riff direkt på varandra. det är dot allison som kommer in och sjunger, sheepskin tearaway är fortfarande ett ganska ospelat kort, ett ospelat kort med två röster på gränsen att spricka och en i-don't-give-a-fuck - attityd förbytt till sårbarhet så ärlig att man inte kan betvivla pojken med gitarren. när jublet stiger under inledningen till don't look back into the sun och när peter byter till music when the lights go out mitt i albion och sen lägger in fuck forever-riffet och glatt äger "fuck forever" finns inget annat. det är så jävla enkelt och det är så jävla svårt, det är förbannat fult och det är ta mig fan det vackraste som finns.

kan någon (en vänlig själ? en hjälpande hand? en självuppoffrande martyr?) hjälpa mig med mitt beroende? jag kan inte hjälpa mig själv (en väldigt dålig direktöversättning av engelskans i can't help myself) - varje gång jag ser en fin bok eller en vinylskiva med något åtråvärt band börjar det klia i fingrarna. detta resulterar endast i ångest då vinylskivorna måste stå någonstans där de är väl synliga, vackra, nya och glänsande som de är, men ändå inte vara i vägen under någon av mina farsartade klädjakter i mitt rum. en av dessa jakter kommer när som helst nu sluta med ett ofrivilligt offer av en velvet underground - lp. böckerna radar upp sig och min lista på "ska läsa så fort jag har tid"-böcker börjar närma sig ett tvåsiffrigt tal, och samtliga står i min bokhylla. snälla stoppa mig, det spelar liksom ingen roll längre att man kan få horses för under hundralappen på cdcentralen, och det spelar ingen roll att gatsby bara kostade sextionio kronor, det måste ta ett slut. jag har för i helvete en ipod och ett bibliotekskort.

jag är väldigt långt ifrån kristen, tyvärr, i vissa sammanhang som nu till exempel när jag önskade att jag kunde bibeln utantill och inte tvingades förlita mig på svaga minnen från religionskunskapen. nåja, det är inte särskilt relevant, och definitivt inte vad jag ska skriva om, det jag ska skriva om är det amerikanska folket. ett folk som i många fall verkar bestå till nittio procent av idioter, och med idioter menar jag den kristna högern. oftast bosatta i de så kallade "fly over states" lever dessa människor ofta i villfarelsen att abort och kaffe är betydligt större synder än dödsstraff. gemensamt för dem är deras politiska och religiösa övertygelse, de är extremt höger och dessutom kristna extremister, även om de aldrig skulle referera till sig själva som extremister, ofta för att de inte förstår ordet extremists innebörd utan tror att det är detsamma som terrorist. nu är det visserligen extremt otroligt att någon av dessa idioter läser min blogg eller ens kan svenska men jag tänker i alla fall förklara för dem varför deras två livsideologier inte kan samverka. de gillar jesus, de gillar republikanerna, de tycker att kommunister ska nekas inträde i usa, vad de inte tänker på är att nästan allt jesus sa var ren kommunistpropaganda. två tydliga exempel (de enda jag kan ganska hyfsat utan att använda uppslagsverk och biblar och alla andra djävulska påfund) är när jesus började dela med sig av fem fiskar och två bröd/två fiskar och fem bröd och folk följde hans exempel. hade jesus varit högervriden hade han tagit sina fiskar och bröd, spottat på folkmassan och dragit. ännu tydligare är det när en rik man skänker massa pengar och en fattig kvinna skänker pyttelite, lärjungarna gör narr av kvinnans lilla gåva men jesus tillrättavisar dem och försvarar kvinnan genom att säga att hon procentuellt sett gav mycket mer än den rika mannen. jag tycker inte att jag behöver förklara varför detta är socialistiskt, jag blir rentav ledsen ifall någon skulle missa det. jag har inget bra avslut på det här, jag är bara så nöjd över att jag har hittat något positivt med religion överhuvudtaget, även om det positiva är att jag kan kasta skit på en annan grupp människor med mindervärdiga hjärnceller.

alla saker man inser om sig själv när man måste, när man druckit en liter vin och går sista biten hem med bara matt bellamy i öronen som sällskap, allt det man aldrig kommer säga till någon, hur väl man än känner dem. man brukar säga att man har sådana där riktigt nära vänner, som vet allt om en, men den där sista lilla biten hem delar man inte med någon, och är det inte då man inser allra mest? då man förstår den lilla bit av tellus man fått. kanske är det just för att man druckit två glas vin för mycket, eller just för att matt sjunger om absolution, men är det inte precis då man kommer till grund och botten med sin existens? när man äntligen kan tillåta sig att tänka allt som är förbjudet att tänka annars, när man förstår vad man vill och vad man faktiskt är. jag var tvungen att leva kvar i bubblan där jag känner mig själv innan och utan ett litet tag till. när jag vaknar imorron bitti kommer det inte vara samma sak, jag kommer ha glömt allt jag tänkte, allt jag insåg och kanske kommer det vara för det bättre, kanske är jakten på total förståelse för det egna varandet det som driver oss framåt, jag vet faktiskt inte, jag har inte de svaren, men just idag, just nu, till tonerna av exogenesis, känns det som att jag känner mig själv och som att det är tillräckligt.

har nog aldrig skrivit i denna bloggen när jag har varit berusad förut men någon gång ska vara den första. det tog tio minuter att logga in på bloggen innan ag märkte att jag hade skrivit m istället för n, men nu är jag jätteförsiktig så att alla bokstäver blir rätt. tacka gud och prisa skatteåterbäringen för jordnötter.

why pretend and let it linger on

jag sitter här och ser, precis som håkan sjunger, min framtid ruttna framför mig. det borde vara förbjudet enligt lag att ägna mer än tjugo procent av sin vakna tid med att ha tråkigt. för att ni ska förstå hur tråkigt jag har kommer här några jämförelser. jag har så tråkigt att jag vill vara en kanin för då kan man gnaga på hö och då ser det ut som man sysselsätter sig med något. jag har så tråkigt att jag hade kunnat tänka mig att titta på mtv. jag har så tråkigt att jag målade mina tånaglar med genomskinligt nagellack alldeles nyss. jag har så tråkigt att jag skriver ett blogginlägg om hur tråkigt jag har.

öppet brev till peter doherty

"hi peter, we find it extremely obnoxiuos of you to be so god damn gorgeous and approachable yet still so fucking unreachable. we think it's your obligation to sleep with us because we all have sex dreams about you and we just won't be cured unless you take one for the team and sleep with us. it's just sex. you were born with that body and you're obligated to share it with us. you are driving us crazy. /jessica, mia & diana"

jag anar oanade släktband

från och med nu borde livet göra två saker. en av de sakerna är att det alltid borde vara lördag. lördagar innebär alltid bra saker, till och med de dåliga sakerna blir bra. att jag plus högklackat plus alldeles för mycket öl är lika med svullen fot, krabbgång och skrapsår överallt blir på nåt konstigt sätt en bra sak. vi var på underjorden i lördags, det fina med underjorden är att man kan ramla och skrapa upp knäna och förstöra sina sista par strumpbyxor och ändå vara lycklig. man kan ramla och vricka foten och ändå dansa till musik man knappt vet om man gillar men definitivt vet att man inte känner till. man kan skratta åt att folk går in i de neonmålade trådarna i tron att de är en del av laserarrangemanget och man kan sitta på läktaren i rökande vänners lag. jag tror att livet hade varit bättre om all öl överallt var billig, och att enda kravet var en svart tuschpenna eller hyfsat trovärdigt leg.

kiss the boot of shiny, shiny leather

något av det bästa som finns är att sova. när man sover glömmer man antingen en jobbig dag genom drömlös sömn, alternativt bestämmer sig det undermedvetna för att riktigt sväva ut och bjuda på en kavalkad av udda drömmar. lsd utan lsd. man kan drömma mardrömmar också, det är inte så kul. jag drömde en gång att jag skulle ligga med en pensionär, nu kom jag visserligen inte så långt i drömmen så jag slapp bevittna själva akten, men hela drömmen gick jag runt och var ledsen för det var ett ofrånkomligt, oåterkalleligt faktum att jag skulle ligga med gubben. det fina i den kråksången är att man vaknar. och då var allt bara en dröm.
idag ska jag åka bil. imorgon ska jag dricka rödvin.

clubs and bells, your servant

don't forsake him

strike, dear mistress, and cure his heart

- you can't be in my gang if you don't smoke.
- don't wanna be in your gang.
- neither do i.

tror förresten att mitt åldrande går alldeles för fort. jag har ändrat mig angående fyrtioåringen, det är en liten pensionär som bor i mitt bröst och bankar för allt vad hon är värd för att få komma ut. min nya musikbesatthet stavas ludwig van beethoven.

vet ni hur det är att längta efter något med varje fiber i kroppen? att känna att alla dörrar kommer öppnas, att man aldrig mer kommer vara så tröttsamt apatisk som man varit den senaste tiden, bara detta något händer. har ni någonsin kännt att ni vet vad som är rätt sak att göra men samtidigt varit ganska oförmögna att bara göra det? att släppa taget är en sak, att ta ett nytt tag är en helt annan. det som hänt kan man alltid gömma undan tills det är glömt, det som ska komma ligger alltid framför och det finns inget sätt att fly undan det. och det är ju så bekvämt att köra på i samma gamla hjulspår. ibland känns det som att det är bättre med det nuvarande ingentinget än att våga.

ser förresten inte meningen i att följa babybear längre, uppdateras aldrig. synd fan, jag gillade det skarpt när det begav sig. nu ska jag lyssna på lou reed.

borde man älska sin blogg som om det vore ens egna barn? i så fall är jag en jävligt neglecting (förlåt, vet inte vad det heter på svenska) förälder, jag har tråkigt som satan och bestämmer mig för att skriva några meningslösa rader då och då men fan allt är ju rätt så meningslöst. jag sitter här i pisslerum och på breckroadlovers har de precis annonserat ut en trolig impromptu dohertyspelning på stoke underground station. varför i helvete ska man leva alls om man inte kan leva det liv man vill leva? jag funderar på att sätta mig på ett plan imorron och bara hoppas på det bästa, att jag överlever eller dör lycklig, vad som nu känns mest convenient (fan jag kan inte svenska längre). nu ska jag laga mat eller dricka kaffe eller något, om någon råkar läsa det här - finns det någon som kan bota mig från min grådaskiga apati? det räcker med lite kaffe, lite tanke och kanske ett glas rödvin.

från att min favoritlåt med kinks till det tårdrypande ögonblick då vinylskivor fick ta smällen på en sjunkande båt och jag insåg att en av skivorna som fick ta emot stryk var the grateful deads mästerverk american beauty njöt jag. se the bot that rocked. jag tror att jag har skrivit en rekommendation här nu, ja, så är det nog.

fördelar med att ha ett speciellt efternamn: man har ett färdigt smeknamn.
nackdelar med att ha ett speciellt efternamn: man behöver inget förnamn. nära vänner vet inte vad lillasyster heter för hon blir lillrabe helt enkelt. föräldrar synar en och ser ut att fundera på vem fan den där jessica är och om sonen/dottern har pratat om henne någon gång tills barnet i fråga säger "ja, rabe alltså" varpå polletten trillar ner och föräldrarna inser att det inte står en främling i deras hus. folk vet inte vad man heter i förnamn, man blir sitt efternamn.

jag är helt okej med det.

saker som pekar på att jag är en medelålders kvinna fångad i en nittonårig kropp:

- jag är beroende av kaffe
- jag föredrar ett glas rött framför vilken drink som helst
- mitt hjärta skuttar till och slår snabbare när jag ser ett bibliotek
- jag har ett sparkonto och oroar mig faktiskt för pensionen
- två av mina favoritfilmer är gjorda på sjuttiotalet
- jag gillar jazz väldigt mycket (fast inget slår pete, carl, morrissey, hotel och vv och ian)
- idag när jag skulle städa blev jag upprörd över två saker.
1. avsaknaden av disktrasor
2. dammsugaren var inlåst på lillrabes rum
- jag tycker att något av det äckligaste som finns är festande på charterorter (tänk ayia napa)
- jag gillar att gå på museum

det är inte så vanligt att jag skriver om triviala saker som drömmar men inatt drömde jag en sinnessjuk dröm. den utspelade sig i burundi. av alla jävla platser i världen sållade mitt undermedvetna ut burundi. det blir värre. det var någon sorts massturism, jag kan tänka mig att det var någon sorts mässa eller festival eller möte av något slag, jag fick aldrig riktigt veta, men det arrangerades av scouterna i alla fall. jag gick runt i godan ro på en liten marknad med resten av tpg, förutom mia som var hemma i olofstorp, köpte lite polkagrisar innan vi bestämde oss för att åka till någon sorts lokal som tydligen låg högt upp för vi tog nämligen en skidlift. en skidlift i burundi. vi tog skidliften men stannade bara ett ögonblick för plötsligt var vi nere vid marknadsplatsen igen, och då var jag plötsligt själv. det står en buss vid marknadsplatsen, när den kör i väg sitter peter doherty där bakom och vinkar glatt till mig. jag går dit och vi samtalar ett tag om bussar. sedan händer massa saker samtidigt. han försvinner fort som attan, jag inser att jag ska se honom spela och att jag har lovat mia att ta kort på allt intressant, jag antar att en spelning med pete räknas som intressant. jag springer upp på vårt rum som dykt upp ur tomma intet, rotar förtvivlat i min väska efter kameran, inser att den ligger hemma hos löken, kollar klockan, den är tio i sju och pete börjar spela halv åtta. jag ger upp kamerasökandet och beger mig till lokalen tillsammans med mina vänner för att få en bra plats vilket vi också får. tio minuter innan spelningen ska börja bjuder arrangörerna upp alla på scen, de spelar country och vill att folk ska dansa. diana skuttar glatt upp först av alla och jag står förtvivlat kvar nedanför och ser en okänd människa ta hennes plats, rusar runt lite och hittar två nya platser som jag passar tills låten är slut och diana har fått nog av countrydans. pete börjar spela, han säger hej till mig och frågar om jag har sett några fler bussar. drömmen avslutas med att alla får en midjeväska av gina tricot.

alla känner väl till uttrycket "skrivet i sten" men man behöver inte skriva i sten (det verkar ju skitjobbigt) för att lägga lite tyngd i ord. jag har tänkt på det här mycket, varför samma åsikt känns viktigare när den är nedskriven än när den uttalas. varför det är så? därför att ett talat ord är lätt att stänga öronen för. det är himla enkelt att vägra lyssna, bara låta andras ord vara lite bakgrundssurr innan man får öppna sin egen käft igen. det skrivna ordet tillåter inga andra åsikter. det skrivna ordet är obevekligt. och i en värld där alla ska ha rätt till sin åsikt, där alla ska ha en åsikt oavsett hur dum den är, där är det skrivna ordet nästintill förtryck. men utan det skrivna ordet hade vi alla stått på varsin liten ö med händerna från öronen och repeterat ett ord. "jag". tacka gudarna eller vad fan ni nu väljer att tro på för att det skrivna ordet är odemokratiskt, tacka fan för det, tacka fan för att det finns något som man bara kan acceptera. förstår ni hur lat man kan vara? man behöver inte blockera någon annans obetydliga åsikter och tänka ut vad man själv ska säga härnäst, man kan bara läsa och acceptera. fint.

i'm here to fight, not to dance.

löfbergs lila och chet baker. en dataskärm som lyser grönt. två halvlästa böcker. ett täcke. fan. jag vill ha frukostpicknick i kensington gardens, jag vill dricka rödvin och måla över rödvinsläpparna med rött läppstift och låta bli att le för rödvinständerna kan man inte göra något åt och alla tror nog att jag försöker vara indie och alla vet att man kan inte le då för man ska vara svår men egentligen ler jag inte på grund av tänderna, och jag vill stå högst upp i eiffeltornet och skrika högre och längre än mina lungor egentligen klarar av, jag vill dansa mest av alla, jag vill gå hem i soluppgången och lyssna på sedative och se nattfrosten smälta, jag vill stå på scen på en rökig undergroundklubb, jag vill skapa rättvisa, jag vill läsa varje ord som oscar skrivit, jag vill äta kantareller, jag vill ha en katt. jag vill att jorden ska snurra lite fortare.

fame, fame, fatal fame

it can play hideous tricks on the brain

still i'd rather be famous than righteous or holy

any day, any day, any day

förresten, stackars jävla stockholmare. den sjunde november tvingas de välja mellan phoenix och the dead weather. rocking horse eller love like a sunset. min sympati till er kära östkustbröder och systrar.

fin författare, fin pjäs, fin poet och låtskrivare, fin sång, fin oscar, fin peter

var på arbetsintervju inne i stan, vet inte om det gick bra eller dåligt så jag köpte en klänning för att trösta/belöna mig själv. gick naturligtvis förbi cd-centralen på väg till tåget och skivaffärer har en tendens att bara suuuga in mig. kollade igenom så gott som hela vinylsamlingen, hittade ingenting där så jag köpte två vanliga cd. chet baker och florence valentin, för 108 kronor, fint. n har jag lite köpångest men vad fan, ska nog sätta chet baker i skivspelaren och njuta istället.

jag har nyligen mött en karaktär som bara borde få finnas på film. han var nästan för bisarr för att kunna greppa. hans namn var zebaztian med z. han gillade armaniglasögon och trodde att majas parkas var från filippa k, något vi var snabba att bekräfta. vi drev, vi trodde han drev, men mitt i ett samtal om jil sander insåg jag att "fan, den här killen skojar inte". sen följde några trefemmor med samtal (han pratade, vi skrattade) om allt ifrån hans kväll på peacock till hans boendesituation. hans boendesituation var det roligaste jag hört i hela mitt liv, han bodde i samma byggnad som mats som byggt skjutdörrar på sitt kylskåp där han enbart förvarade sprit (ganska pinsamt tyckte zebaztian med tanke på att mats var 45) och hade sågat ut sina fönsterkarmar för att kunna sitta där och sola och äta smögenräkor. sen hade vi jadde, han klädde sig i levis och klubbkavaj som bara skrek ut nyrik och körde runt i en gul porsche anno 90-tal med registreringsskylten "jadde". vi har även lotta som var så desperat efter att få eller göra barn (jag greppade aldrig riktigt det där) att hon hade kommit när de installerade en antenn. i huset bodde även öronläkaren och hans fru lilian, men de verkade vara ganska anonyma människor. den viktigaste figuren måste ändå ha varit pjotor (i efterhand har jag fått höra att det nog stavas piotr - tack camilla), den polske fastighetsskötaren och hans mamma som såg ut som en säck potatis. pjotor kedjerökte prince (så HIMLA low class med prince) och fick trehundra kronor för att införskaffa en julgran till bostadsområdet, pjotor köpte cigg för pengarna och gick ner i slottskogen och klippte av en död trädgren, sen tyckte pjotor att han utfört sin del av avtalet. pjotor fick ingen hjälp med att klä julgrenen.
zebaztian avslutade kvällen med att fråga om jadde fick följa med och äta frukost och sen berätta en historia och en se&hör-medarbetare som tydligen gillade att ta av sig byxorna när han blev onykter vilket resulterat i att han stått i bara (förhoppningsvis smutsiga) kalsongerna inne på push. fan, ibland är livet roligt.

nu vänder jag mig inte till samtliga aspirerande jurister/juridikstuderande utan till den lilla utvalda grupp som vill bli jurister för att det låter fint eller för att det ser kul ut på tv. ni är dumma i huvudet. sanningen gör ont ibland. det ser tjusigt ut på tv när den oskyldigt dömde till sist får sin upprättelse och den snygga advokatkvinnan som inte är en dag över tjugotre får sin pojke och sitt toppjobb på stadens mest prestigefyllda advokatfirma. hurra hurra hurra. det här är en sån där löjlig sak att störa sig på men det verkar vara någon konstig fluga där alla vare sig de kan läsa och skriva eller ej har bestämt sig för att "advokat det låter fint". kul sen när ni ska lära er svea rikes lagar och jobba som underbetalda notarier, då känns den där legally blonde - illusionen nog långt borta. jag är fan argare än linda skugge var innan hon blev mesig. todeloo!

inte nog med att brighton rock är en av världens bästa böcker, graham greene är även en av världens bästa författare, och nu längtar jag mig halvt till döds eftersom världens finaste sam riley ska spela pinkie (världens vidrigaste pojkgangster och katolik) och det kan inte bli annat än underbart.

you can't be in my gang if you don't smoke

helt otroligt jävla major (sam riley är en fin katt)

tänkte berätta om bättre tider, drömma mig tillbaka till en fin och nostalgidränkt dag i den engelska huvudstaden. vi åt guacamole i en park och solen sken, vi vandrade vidare till british library och solen sken fortfarande när vi slog oss ner på en mur utanför en stund, för att samla tankarna kanske, innan vi gick in och möttes av ett real life skönheten och odjuret - bibliotek. vi var där för deras utställningar och vad vi än tänkt oss innan skulle det visa sig att det fanns något för oss alla där, något som gjorde att vi fastnade ett tag längre än vi kanske tänkt oss. oavsett om man är den wildeskadade kvinnan med ett omättligt begär för kaffe - då finns originalmanuset till the ballad of reading gaol där, eller kvinnan som ger midjekjolen ett ansikte och har en passion för john, paul, george och ringo som sträcker sig nästan ohälsosamt långt bak i tiden - då finns beatles originallyrics, eller hon som har det mest avancerade ljudsystemet av alla kvinnor i världen (nästan) men trots sin teknikalitet inte kan släppa passionen för rutiga skjortor (eller pojkar iklädda dem) - för henne finns da vincis ritningar, eller om man till sist är den naiva, rosaklädda och ständigt fnittrande kvinnan som från en början var helt emot idén att spendera en dag på bibliotek utan hellre ville roa sig med fula pojkar (mycket roligare att berätta om i efterhand) eller leksaksaffärer - på british library finns alice i underlandet som digital bok. den enda som saknades var den svartklädda, nikotinberoende kvinnan som på grund av sin höga arbetsmoral nyttjade ryanairs service i förväg. sen drack vi pepparmintste omgivna av studerande londonbor och när vi gick ut i staden igen hade det börjat ösregna, och jag tror att vi alla hade stannat längre om vi kunnat.

tänkte att vadfan, ögongodis kan man aldrig få för mycket av så tada - vacker man!

fan, egentligen har jag inga ord kvar men jag tänker att har man en blogg måste man väl för fan skriva i den. jag kollar på true blood och dricker jättemycket kaffe. det var väl det ni ville veta, typ.

undrat en sak en längre tid nu: varför blir man så mycket mättare av stark mat?

eftersom vanligt folk uppenbarligen inte är uppe än sitter jag här och kollar igenom babyshambles twitter, thelakeroom, breckroadlovers och lazyeyemanagement på jakt efter något jag inte läst, men det finns inget. därför kommer jag nu med en fråga: kan någon vara snäll och vakna?

i cancel sunday, cancel monday, don't look at me,

running on a no-tomorrow road at great speed

efter ett dygn av total isolation kommer deppigheten, jag vill, nej måste göra något nu.

sitter här med min vegetariska lasagne och väntar på att mitt livs koffeinkick ska gå över. blir nästan mörkrädd när jag tänker på denna morgons kaffedyrkande, sex koppar på två och en halv timme, varav tre av kopparna bestod av kaffe gjort med 150% för många skopor är inte okej. förresten börjar denna blogg mest likna en confessional kaffedagbok där jag erkänner mina koffeinsynder.
fan, kan knappt skriva för fingrarna darrar och trycker på random tangenter hela tiden. asjobbigt är det. kafferehab snart kanske.

most people are other people. their thoughts are someone else's

opinions, their lives a mimicry, their passions a quotation.

touché.

tillber nu det svarta guldet. (kaffe alltså, inte olja)

har varit vaken i två timmar utan kaffe, satte precis på fyra koppar, jag tog elva skopor kaffe, jag LÄNGTAR efter att dricka det. mmmmmmmmm kaffe! jag älskar kaffe. kaffe kaffe kaffe. kaffe. jag är pappa rudolf just nu. kaffe!

mer socialismpropaganda åt folket

så jävla patetiskt

vet ni hur sorgligt det är att man faktiskt läser bloggar? man läser om någon annans liv, försöker få inblick, avundas, hånar, vad fan vet jag. det är som att läsa någon annans dagbok med det lilla undantaget att bloggförfattaren kan välja exakt hur han eller hon ska framställas. man läser någon annans narcissistiska syn på sin egen verklighet.
det finns bara en sak som är sorgligare och det är att blogga. då följer man inte någon annans narcissism, då blottar man sin egen för världen och har inte ens vett nog att skämmas över det. och så tror man att någon tar till sig det man skriver. så jävla fucked up.

jag drömde inatt att jag fick ett barn, vilket har resulterat i att jag går och nojar över att jag faktiskt väntar smått - på gott och ont. jag ursäktar en extra nektarin med att jag äter för två. men med tanke på hur jag har levt den senaste månaden har jag nog redan supit mitt foster till downs syndrom, minst! vet ni hur läskigt det är att drömma något och sen vara helt övertygad om att det är sant? det känns som jag har en liten torkel i magen nu. verkligen.

är det gulligt naivt eller sorgligt patetiskt att fortfarande tro att det kanske finns någon som vill lyssna? det finns ingen som vill ha en annan åsikt, eller sanningen, alla vill bara ha rätt.

det är en hårfin skillnad mellan dekadens och jobbigt.

dekadens:
att mötas av mamma i dörren. hon är på väg till jobbet, man själv ska gå och lägga sig.

jobbigt:
sitta och vänta på morgonens första tåg medan en italienare smeker ens lår och påpekar att man har ett födelsemärke där.

vad gjorde du inatt?

det finns mycket jag inte gillar här i världen. kaffe med mjölk och socker till exempel. rnb till exempel. i nästan varje fall är mina hatobjekt saker som jag inte har så stor erfarenhet av, jag menar gillar man inte kaffe med mjölk och/eller socker så dricker man det bara svart helt enkelt, och rnb är också ganska enkelt att undvika (stay off avenyn och lämna alla svenska radiokanaler åt deras öden) och till viss del tycker jag att man inte ska uttala sig om saker man inte gillar om man inte har lite erfarenhet av dem. därför, och endast därför, har jag gått i allvarliga funderingar på att läsa twilight, men så kommer jag på hur mycket annat jag hellre vill läsa; hemingway, heller, greene. därför baseras mitt hat/starka ogillande enbart på en film jag såg för att glädja några klasskamrater och därför ska jag inte vara särskilt långrandig, men jag måste ändå få säga att det är konstigt att en bibelaspirerande historia om en glittrande vampyr som predikar inget sex före äktenskap och mot fri abort har lyckats få sånt fäste i vår supposively liberala värld. eller har alla missat det budskapet?

testa att gå hem i morgonsolen och lyssna på sedative, det är det närmsta man kommer en religiös uppenbarelse. tror jag ska sova lite nu.

those (dancing) days

spelningar jag aldrig kommer glömma: 3 st
dirty pretty things, debaser medis 16/11 - 08
morrissey, lisebergshallen 22/6 - 09
babyshambles, peace & love 26/6 - 09

förmodligen bästa shambles-låten, peter doherty är ett geni och hans musik betyder mer än allt annat.

jag hade nog trivts i helvetet

tänk på alla de som hamnar i helvetet. jag hade trivts så jävla mycket bättre med dem än med döda påvar och kristi brudar i himlen. 

it's not love, it's the bomb

nu är det bara ett back to humdrum - inlägg som jag skriver för att jag inte har något att göra, dagarna går så långsamt att jag redan kryssat för allt i tidsfördrivsväg och nu återstår bara ett spontant blogginlägg på listan över saker att göra innan jag till sist kastar in handduken och lägger mig i sängen, läser last of the rock romantics en stund och sedan somnar. (kanske längsta meningen någonsin men har jag sagt att det ska vara lätt att läsa denna blogg? nej. den tålmodiga belönas... inte!) jag kom hem till lilla lerum igår efter ett antal dagar i borlänge, även denna stad en världsmetropol där bankomaterna duggade tätt (om du inte insåg ironin var vänlig sluta läs!). det var sol och öl och kokande rödvin men viktigast av allt var det ett babyshambles med en pete i högform, jag dyrkade honom och ja, jag ville ligga med honom men nej, det fick jag inte göra. men vad händer när man kommer hem från festivalen? man äter hela dagarna, duschar fyrtioåtta gånger och känner sig ändå inte ren men viktigast av allt - postfestivaldepressionen. därför är jag smått apatisk för tillfället så kära vänner, har jag glömt att höra av mig beror det på att jag knappt kan komma på hur man gör. ja, det och faktumet att min mobil är död och jag glömde laddaren i borlänge. 

fint fult hehe

måhända att det är ett internskämt jag använder som rubrik, något som producerades i mias hjärna i alkoholindränkt tillstånd, något som inte har någon som helst jävla innebörd egentligen, men just nu känns det som fint fult hehe är det som bäst kan beskriva känslan. jag är inte glad, inte ledsen. ganska tom, kanske lite apatisk om man vill dra det till sin spets, men så illa är det egentligen inte och det är det som är problemet. man äger ingen rätt att inte vilja, inte orka och inte må bra om det inte är så jävla illa som det kan bli, då ska man bara bita ihop och ära jantelagen precis som vi gjorde igår på vår kära patriothögtid studenten. 

hand it over

 fan, kom precis på hur mycket jag bara FÅTT här i livet. lite fyllenostalgi över natten mellan den sextonde och sjuttonde november just nu - jag hade en hel natt när jag lekte med vissa av de människor jag beundrar mest. bästa trummisen i världen har ett eget smeknamn på mig, jag har telefonnumret till min stora kändisförälskelses närmsta man. fan i helvete - jag har faktiskt umgåtts med dom! helvetes jävla fitthora vad det var underbart och fan vad jag vill göra om det! 

kärlek är för dom

jag kom på vilken egenskap jag på något sätt lyckades dölja i oklara ordalag på min lista över alla mina dåliga egenskaper och det här är den värsta, och tyvärr verkar jag ha den gemensam med nästan hela sveriges befolkning. jag har jävligt svårt för att tycka om. det starkaste man kan göra är att tala om för någon att denna någon har ett värde, att hon/han betyder, att man älskar personen i fråga. det finaste man har att ge är väl uppskattning, och kärlek? ändå försöker man dölja allt, jag gör det, förlåt alla som betyder mycket för mig. förhoppningsvis vet de som ska ta åt sig att de ska ta åt sig, och om någon råkar ta åt sig ändå så är det inte hela världen. spreading the love. fyfan, jag tror jag ska skjuta mig igenom munnen nu för det här var mer "woodstock -69 beskrivet med mellanstadiesvenska" än jag kan stå ut med. morrissey gör det bättre, men om jag citerar honom igen kommer min blogg sprängas av överhettning, lyssna bara på "i know it's over" och ni kommer förstå, eller så gör ni redan det och jag predikar tomt för de redan omvända. de kärleksfulla. 

i know no one can sing the blues, like blind willie mctell

oh i am so sickened now

igår när jag var rödvinsbitter tänkte jag på hur förgängligt allt är, du har något ena sekunden och innan du ens tänkt tanken att vara nöjd med det du har är allt förändrat, du har hittat något nytt eller tappat något på vägen. det är så livet ser ut och det finns inget man kan göra som hindrar att man går vidare, men var går gränsen för vad man kan lämna bakom sig? jag är livrädd att tappa för mycket, tappa det som jag absolut inte vill tappa, tappa bensinen som får en att faktiskt gå vidare. kan man gå vidare om man lämnar bränslet bakom sig? kan vi inte bara komma överens om att dra i nödbromsen, låt oss stanna tåget här och nu, jag behöver bara en liten paus. 

apropå den perfekta människan

vet inte hur tydligt det är att jag dömer hunden efter håren, eller åtminstone efter de ytliga blodkärlen, men det gör jag i alla fall. nu tänker jag inte ta den metaforen längre, men faktum kvarstår: jag är en hård domare, men jag vill även vara en rättvis sådan och därför tänkte jag nu sätta mig själv i samma sits. jag tänker nu rabbla upp alla mina dåliga egenskaper och så kan ni få mobba mig, kommentera "fitta" och sånt där roligt, för let's face it - en lynchmob mot jessica rabe låter inte helt fel. 

jag gömmer mig bakom ironi i nyktert tillstånd, det betyder att jag är obenägen att gå in i en seriös konversation om annat än otroligt ytliga ämnen om vi inte känt varandra något halvår eller två. 

jag blir alldeles för djup i onyktert tillstånd, jag blandar visserligen hejvilt med urbota dumma kommentarer men detta kan leda till diskussioner om meningen med livet eller dylikt. 

jag är nästintill känslokall, återigen i nyktert tillstånd, vilket betyder att jag i princip aldrig säger till folk att jag tycker om dem. känslorna svallar ibland upp när jag har druckit några öl, men är fortfarande ganska kontrollerade så säger jag att jag älskar dig på fyllan så kan jag lova att du i alla fall betyder en hel del för mig även i nyktert tillstånd. 

jag är musikrasist. detta innebär att jag inte tål viss musik (läs house, techno, rnb..) och jag ser även ner på folk som dyrkar dessa musikstilar. 

jag lipar till töntiga filmer och tvprogram. 

jag tycker själv att jag har god självinsikt och kläcker ibland ur mig saker som bara får mig att låta egenkär, det jag säger stämmer säkert inte alltid men då vill jag tro att jag är bra på någonting. skratta åt mig och säg att jag suger i så fall. 

jag vill alltid ha rätt, detta leder till att jag diskuterar mig blå i ansiktet även om till och med JAG inser att jag faktiskt har fel. skratta åt mig, och lämna diskussionen - det är den enklaste flyktvägen jag lovar! 

jag har stunder när jag inte orkar någonting (där kom min 64procentiga frånvaro i spanskan in i bilden). okej, det kanske man inte kan skratta åt men det är en brist i alla fall. 

jag har sjukt dålig motivation, måste brinna för något för att ta tag i det, annars låter jag det vara och tar möjligtvis upp det EFTER det ska vara klart. 

jag använder svåra ord för att jag gillar det och det får mig att låta intellektuell. 

jag KAN inte städa. saknar genen tror jag. 

men, som vi naturligtvis kom fram till på fyllan, en människa är inte fullkomlig utan sina dåliga sidor och den perfekta människan är därför en myt - är man perfekt ska man väl vara fullkomlig? jag är perfekt i all min inperfektion, perfekt i min sinnevärld även om platons idévärld hade släng ut mig fort som satan. 

jag vet fan inte hur jag ska överleva en hel helg utan alkohol, ska jag smuggla med mig några öl liksom? eller dra rödvin i kaffetermosen? jag är verkligen alkoholist, och jag gillar verkligen inte kanoter.

 facebook säger om ett iq-test "a friend thinks you're too dumb to beat their score of 117". är det bara jag som tar det personligt?

 kära match.com, jag blev så fruktansvärt inspirerad av er sällsynta (såg den bara tre gånger under gårdagen) och vackra reklam att jag bara är tvungen att komma med ett bidrag till er eminenta sida. i samma anda som bonde söker fru (och den inofficiella, framtida uppföljaren johan palm söker fru) får ni här vad ni kan kalla rabe söker man. 

självisk och känslomässigt omogen nittonåring med förkärlek till alkoholpåverkat ångestfyllda grubblerier och hetsiga diskussioner om ateism och anarki söker likasinnad. ständigt dåtidsromantiserande, rökning och kroniskt fedorabärande uppmuntras. OBS! måste acceptera trångsynthet, hemingwaykomplex och stökiga rum. 

och jag dricker just nu den starkaste koppen kaffe jag nånsin druckit, det är tisdag morgon och livet är inte underbart.

keep on your mean side

 varför är det så mycket enklare när solen lyser? är jag så jävla svensk och utsvulten på solljus att jag bara kan fungera normalt när jag för en gångs skull får uppleva solen? blir i alla fall grymt mycket effektivare så fort solen skiner. sen att folk klagar på pollenallergi och spindlar och ditten och datten kunde jag inte bry mig mindre om. det är fan en del av det hela, hellre pollenallergi och spindlar på benen än regn, regn, regn. fan vilket dyrkande inlägg det här blev, positivt och levnadsglatt, för omväxlings skull. 

Tape ain't gonna fix it
Honey, it ain't gonna stick
Tape ain't gonna fix it
Honey, it ain't gonna stick to you

Six kinds of glue
Won't hold you

 jag är jävligt rädd för framtiden, det ser inte ut att finnas särskilt mycket för mig. 

 det är okej om du vill dansa, bara du gör det med mig (i kulisserna)

espresso house säljer bajs

 hähähähä. jag gillar inte espresso house, har aldrig gjort det (eller jo, kanske när jag var fjorton och helst ville ha kaffe med femton sockerbitar) och lär aldrig riktigt göra det heller. frågan är varför de fortsätter expandera som de gör. varannan mänska på stan går runt med en espresso house - mugg i handen. gillar svenska folket på allvar kaffe latte med 2% kaffe såååå mycket? jag klarar inte latte, för mycket mjölk, för lite kaffe. jag klarar inte cappuccino, för mycket skum, för mycket mjölk. för att inte tala om alla specialgrejer, chai hit och mandelsmaksättning dit, ni vet. jag vill ha enkelt jävla kaffe, en skvätt mjölk kanske, men hellre svart än ljusbrunt. man kan inte få det där. säger man att man vill ha svart bryggkaffe så får man kaffesmaksatt vatten, värre substitut för kaffe har jag aldrig stött på, kvasikaffe så det bara skriker om det. då är jag ändå van vid café granens sorgliga ursäkt för kaffe. det här är min espresso house-historia, men så för någon månad sen kom min kära vän diana och förändrade min syn på livet och kaffe. espresso house kan göra vettigt kaffe. på allvar. drick cortado, det enda rätta. hälften espresso, hälften mjölk och ljuvligt gott. cortado. lägg det på minnet. det fick mig att komma över mitt hat. 

brev till ingen alls

 du vet, när man börjar inse vidden av sitt förakt för andra människor. när man inte kan sluta irritera sig på alla som är fulla och inte kan förstå hur patetiska de är. jag gick förbi the golden days på väg till centralstationen, jag var nykter, utanför stod ginatjejerna på rad, de såg likadana ut och jag undrade om de ens var tillräckligt gamla för sina nik's päroncider. de raggade, inte särskilt diskret, på vakter med ett utseende som kunnat ta dem till två destinationer, och två destinationer endast - kumlaanstalten eller the golden days. 

en gång satt en pojke på trappan till tåget, precis där vi skulle jäkta ombord, han hade spytt på hela sin jacka och i sina händer. tågdörrarna stängdes på honom och jag tror inte ens att han märkte det. honom irriterade jag mig inte så mycket på, jag blev mest rädd för jag tänkte att han skulle kunna vara vem som helst. vem som helst av oss. 

man går hem, lyssnar på bright eyes, försöker skylla att tårkanalerna svämmar över på kylan för det är faktiskt bara fem grader ute på natten och jag blir aldrig ledsen. det är bara lite trist att gå hem ensam från tåget. man kommer hem, tar ett glas vatten och går uppför trappan. sen slår det mig, lösningen på problemet, jag måste helt enkelt vara fullare nästa gång. 

ren och skär skräck

 håller på att lägga in musik i itunes-biblioteket (jävla spotify har ju bestämt sig för att bojkotta the smiths, fast det är väl snarare tvärtom men ja, man måste ju ha sin dos av the smiths så därför fixade jag itunes-biblioteket), lägger i down in albion - skivan för att kopiera in den - laglydig som jag är, allt fungerar fint. jag stoppar in up the bracket för att kopiera den och allt verkar flyta på tills ikonen plötsligt försvinner helt, itunes slutar kopiera skivan och allt är tyst och dött i datorn. "den jäveln har ätit upp min favoritskiva" tänker jag och börjar i panik slå på vår lilla låda till dator. fortfarande händer inget. jag börjar svettas och tårarna är inte långt borta (ja, jag dramatiserar lite). ska jag aldrig mer höra 'if you've lost your faith in love and music the end won't be long'? är jag dömd till detta öde, värre än döden? jag trycker hundrafjorton gånger på knappen som ska mata ut skivan. inget händer. jag slår på datorn lite till. börjar nästan ge upp, kollar till och med pricerunner efter bästa pris på utb. trycker uppgivet en sista gång på mata-ut - knappen och voila! skivan matas ut som om ingenting har hänt. då blev jag glad. 

och min röst är helt körd, och jag som ska sjunga varje dag inför folk(!!!). jag är livrädd. 

musikåret 2009

 the crying light, tonight: franz ferdinand, colonia, years of refusal, grace/wastelands, living thing, folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk - det har varit riktigt, riktigt trevligt så här långt. nu ser vi fram emot nytt från (håll i er nu): patrick wolf (halleluja), yeah yeah yeahs, kings of convenience, mew, muse, the strokes (äntligen!), thåström, sufjan stevens, arctic monkeys, shout out louds, arcade fire, klaxons och säkerligen några mgmt-artade genombrottssuccéer! fyfan, det här kan bli riktigt bra. riktigt bra. 

steven patrick morrissey

 var börjar man med att beskriva en man som är så mycket? en man som består av idel motsägelser? en man som är så stor och så liten, så känd och så okänd, så intim och så avlägsen? börjar man med att beskriva ett industrins manchester under 60-talet? talar man om hans irländska blod? om skandalerna? om hemlighetsmakeriet? eller helt enkelt om dyrkan från hans fans, de hängivna beautiful bastards? borde man inte redan här inse omöjligheten i att skriva om morrissey, och borde inte jag inse omöjligheten i att börja min serie av texter om personer jag beundrar med just honom? jag väljer att börja med en man som många försökt men väldigt få faktiskt lyckats beskriva. men var skulle jag annars börja? morrissey är popens messias och alla andras judas. 

 det brukar sägas att hans texter handlar om ångest men det är bara till hälften sant, ångest visst, ångest i all sin ära, men det är inte tillräckligt stort för morrissey. hans texter handlar om livet, som det levs och som det ska levas, som det är och som det uppfattas. de handlar om honom och de handlar om mig, de handlar om alla som någon gång legat på sin säng, tänkt på livet och döden och insett att inget av alternativen lockar särskilt mycket. 

 det brukar sägas att han är hemlighetsfull men det är bara till hälften sant. han talar inte om sin sexualitet, han står över benämningarna homo, bi och hetero. självklart står han över dem, han står över benämningarna kvinna och man. det spelar ingen roll om han vägrar besvara oinsatta, ibland rent dumma, journalisters frågor, han säger allt ändå. ingen kan höra (och förstå) en morrissey-text och kalla honom hemlighetsfull. han kryper in under huden inte bara på mig utan på sig själv, han berättar för hela världen om sitt allra innersta, ber att någon ska förstå och beundra och sträcker samtidigt ut en hand och ger förståelse.

 det viktigaste med morrissey, det grundläggande som man måste känna till för att överhuvudtaget kunna förstå honom, är att han aldrig är enkel. han är alltid komplex. han är en självgod människa vars brist på självförtroende tvingar honom in i en evig jakt på bekräftelse. han är dåtida och han är samtida. han är ett självmord som lever vidare i trots. han är det viktigaste som hänt och det mest banala i världen. han är livets mening och han är pop, han har irländskt blod och ett engelskt hjärta. han är james dean och oscar wilde. han är morrissey. svårare än så är det faktiskt inte. 

bara en gång om året

jag borde hitta tron på kärleken, skriva en roman, se världen, lära mig att allt inte kretsar runt mig, kort sagt har jag en massa viktiga saker att göra men idag får det vänta. idag får det vänta för det finns en sak som jag måste göra, jag måste berätta, från mitt perspektiv, om en människa som jag lärde känna för nästan exakt ett år sen. jag måste berätta om mia jonsson lindell (a.k.a. gottfrid/den mansslukande mia). vad ska man skriva om en person som är värt att veta? ska man berätta om neurotiska upptåg och ideer, hennes bakgrund eller politiska åsikt. ska jag delge er hur rolig hon blir när hon är full? berätta om hennes poetiska ambitioner? nej, det är klart att jag inte ska, jag ska helt enkelt tala om varför hon är bra, varför jag har stått ut med hennes sällskap i ett år. 

mia är snäll. det är ungefär det tråkigaste adjektivet man kan använda för att beskriva någon men det har verklig betydelse i det här fallet. och hon är inte sådär koaktigt dumsnäll, jag har aldrig påstått att fröken lindell är beskedlig, hon är bara genuint godhjärtad. hon verkar vilja alla väl och ogillar bara om hon har verkligt belägg för sina kyliga känslor (till skillnad från mig som dömer åt höger och vänster). 

med mia händer det alltid något och det är alltid något speciellt som händer, ibland till och med smått surrealistiska saker. exempel på saker som brukar hända med denna kvinna (hon är trots allt nitton år) i närheten är poesiskrivande på nattbussen till kåhög, backstagehängande med en spegel och en kofot, orala perioder, homosexuell ballongkärlek, minst sagt speciella nattmåltider, minst lika speciella förfester med lapplekar och sötningsmedel i överflöd och en jävla massa tjat om gustaf norén. 

 jag kan nog inte beskriva mia längre. hon är en sån där människa man måste uppleva för att riktigt förstå och uppskatta, men när man väl lärt känna henne kan man hitta sin nästa söta skvallertant, sin dotter och sin mamma, för hon är allt och lite till. 

ipod

 har gjort en (enligt eget tycke) fin spellista till skolpromenader med det enkla och väl sammanfattande namnet "bra". 

helter skelter - the beatles

joga - björk

like a rolling stone - bob dylan

blind willie mctell - bob dylan

nu är det väl revolution på gång? - bob hund

jag rear ut min själ - bob hund

haligh, haligh, a lie, haligh - bright eyes

janie jones - the clash

the guns of brixton - the clash

l'autre bout du monde - emily loizeau

isolation - joy division

digital - joy division

colony - joy division

twenty four hours - joy division

she's lost control - joy division

cat claw - the kills

hitched - the kills

the good ones - the kills

magick - klaxons

smutser - kristian anttila

benjamin och jag - kristian anttila

perfect day - lou reed

when last i spoke to carol - morrissey

the childcatcher - patrick wolf

the libertine - patrick wolf

tristan - patrick wolf

broken love song - peter doherty

lady don't fall backwards - peter doherty

new love grows on trees - peter doherty

last of the english roses - peter doherty

common people - pulp

heaven knows i'm miserable now - the smiths

i know it's over - the smiths

juicebox - the strokes

my insatiable one - suede

oh gin - the velvet undeground

sweet jane - the velvet underground

la valse d'amélie - yann tiersen

dyrkningsvärd? 

due to recent events

 fan vad sorgliga människor är. det finns inget unikt i någon av oss, vi har ingen som helst jävla frihet utan håller oss inom ramarna, men vet ni vad? vi VILL hålla oss innanför ramarna. om vi fick vår efterlängtade (?) frihet hade vi blivit livrädda och inte kunnat förvalta den alls. förmodligen hade vi tagit arsenik och hoppat från älvsborgsbron efter två timmar i frihet. vad bra vi är. 

peace and love

 här tänkte jag skriva ett allvarligt menat hatinlägg till kaffekedjor i stil med starbucks och espresso house men det får vänta för nu blir det en hyllning till faktumet att en svensk festival har bokat pete doherty. det är inte libertines, det är inte babyshambles, men det är pete! och det är jävligt underbart faktiskt. 

isolation

 det känns alltid väldigt jobbigt när man missar något man vill, som att gå till sticky fingers och försöka locka tillbaka tågluffslinnea. istället hamnar man framför datorn med en kliande hals och ett fittigt filosofiarbete som avgör ens framtid (eller åtminstone kursbetyget).  det var gårdagen. nu försöker jag fortfarande pressa min hjärna på något organiserat, filosofiskt och poetiskt att skriva i min uppsats men jag har fastnat. dessutom har jag redan använt de flesta av mina favoritord, varav "identitet" är vanligast förekommande. jag tänkte göra en up the bracket till min kära filosofilärare, låta honom smaka på sin egen invecklade medicin men vad hjälper det att jag hade den önskan när min vision inte riktigt vill utveckla sig i den riktning jag ville. det lär bli oförståeligt istället. men turligt nog kan jag dumförklara honom om han inte förstår. eller så skriker jag och håller för öronen, stänger in mig i en garderob kanske, eller spelar tetris tills jag äntligen slår linnea. 

underjorden

 att det är billigt rödvin och sjutton vackra sånger efter varandra, att det är en lördagskväll värdig en cyniker som jag själv, att det är indie så in i helvete, att det är lite smått illegalt - allt det där vet man redan, men bakom plakaten som förespråkar hjälp för gömda, som hävdar att ingen människa är illegal och annonserar ut ganska lesbiska samtalscaféer finns något djupare. kanske handlar det om en undergroundversion av den elitism jag möter och hatar varje dag, men i så fall är jag inne och då spelar det ingen roll. skillnaden är att alla som räknas till den här eliten verkar ha en typ av autism där popkulturella referenser och överkonsumerande av 80-talspop och post-punk verkar vara de främsta symptomen, och vem kan få mindervärdeskomplex när jämförd med en sådan nörd? jag älskar att man känner sig hemma, att man känner att allt det jag älskar, det dyrkas av andra i den här lokalen. jag älskar att man kan sätta sig i kulisserna, klottra ner ett spretigt "libertines" med sitt röda läppstift och hänga backstage med en mia, en kofot och en spegel och ändå inte få en sned blick och höjda ögonbryn som hälsningsfras. jag älskar att spontanlimbo bryter ut på det folktäta dansgolvet. jag älskar att man till och med kan spy på golvet utan att någon bryr sig på något sätt än att bry sig OM. jag älskar att känna att jag passar in. jag älskar samhörigheten. jag älskar dem jag får dela det med. kan vi inte dansa i kulisserna för alltid?