tror förresten att mitt åldrande går alldeles för fort. jag har ändrat mig angående fyrtioåringen, det är en liten pensionär som bor i mitt bröst och bankar för allt vad hon är värd för att få komma ut. min nya musikbesatthet stavas ludwig van beethoven.

vet ni hur det är att längta efter något med varje fiber i kroppen? att känna att alla dörrar kommer öppnas, att man aldrig mer kommer vara så tröttsamt apatisk som man varit den senaste tiden, bara detta något händer. har ni någonsin kännt att ni vet vad som är rätt sak att göra men samtidigt varit ganska oförmögna att bara göra det? att släppa taget är en sak, att ta ett nytt tag är en helt annan. det som hänt kan man alltid gömma undan tills det är glömt, det som ska komma ligger alltid framför och det finns inget sätt att fly undan det. och det är ju så bekvämt att köra på i samma gamla hjulspår. ibland känns det som att det är bättre med det nuvarande ingentinget än att våga.

ser förresten inte meningen i att följa babybear längre, uppdateras aldrig. synd fan, jag gillade det skarpt när det begav sig. nu ska jag lyssna på lou reed.

borde man älska sin blogg som om det vore ens egna barn? i så fall är jag en jävligt neglecting (förlåt, vet inte vad det heter på svenska) förälder, jag har tråkigt som satan och bestämmer mig för att skriva några meningslösa rader då och då men fan allt är ju rätt så meningslöst. jag sitter här i pisslerum och på breckroadlovers har de precis annonserat ut en trolig impromptu dohertyspelning på stoke underground station. varför i helvete ska man leva alls om man inte kan leva det liv man vill leva? jag funderar på att sätta mig på ett plan imorron och bara hoppas på det bästa, att jag överlever eller dör lycklig, vad som nu känns mest convenient (fan jag kan inte svenska längre). nu ska jag laga mat eller dricka kaffe eller något, om någon råkar läsa det här - finns det någon som kan bota mig från min grådaskiga apati? det räcker med lite kaffe, lite tanke och kanske ett glas rödvin.

från att min favoritlåt med kinks till det tårdrypande ögonblick då vinylskivor fick ta smällen på en sjunkande båt och jag insåg att en av skivorna som fick ta emot stryk var the grateful deads mästerverk american beauty njöt jag. se the bot that rocked. jag tror att jag har skrivit en rekommendation här nu, ja, så är det nog.

fördelar med att ha ett speciellt efternamn: man har ett färdigt smeknamn.
nackdelar med att ha ett speciellt efternamn: man behöver inget förnamn. nära vänner vet inte vad lillasyster heter för hon blir lillrabe helt enkelt. föräldrar synar en och ser ut att fundera på vem fan den där jessica är och om sonen/dottern har pratat om henne någon gång tills barnet i fråga säger "ja, rabe alltså" varpå polletten trillar ner och föräldrarna inser att det inte står en främling i deras hus. folk vet inte vad man heter i förnamn, man blir sitt efternamn.

jag är helt okej med det.

saker som pekar på att jag är en medelålders kvinna fångad i en nittonårig kropp:

- jag är beroende av kaffe
- jag föredrar ett glas rött framför vilken drink som helst
- mitt hjärta skuttar till och slår snabbare när jag ser ett bibliotek
- jag har ett sparkonto och oroar mig faktiskt för pensionen
- två av mina favoritfilmer är gjorda på sjuttiotalet
- jag gillar jazz väldigt mycket (fast inget slår pete, carl, morrissey, hotel och vv och ian)
- idag när jag skulle städa blev jag upprörd över två saker.
1. avsaknaden av disktrasor
2. dammsugaren var inlåst på lillrabes rum
- jag tycker att något av det äckligaste som finns är festande på charterorter (tänk ayia napa)
- jag gillar att gå på museum

det är inte så vanligt att jag skriver om triviala saker som drömmar men inatt drömde jag en sinnessjuk dröm. den utspelade sig i burundi. av alla jävla platser i världen sållade mitt undermedvetna ut burundi. det blir värre. det var någon sorts massturism, jag kan tänka mig att det var någon sorts mässa eller festival eller möte av något slag, jag fick aldrig riktigt veta, men det arrangerades av scouterna i alla fall. jag gick runt i godan ro på en liten marknad med resten av tpg, förutom mia som var hemma i olofstorp, köpte lite polkagrisar innan vi bestämde oss för att åka till någon sorts lokal som tydligen låg högt upp för vi tog nämligen en skidlift. en skidlift i burundi. vi tog skidliften men stannade bara ett ögonblick för plötsligt var vi nere vid marknadsplatsen igen, och då var jag plötsligt själv. det står en buss vid marknadsplatsen, när den kör i väg sitter peter doherty där bakom och vinkar glatt till mig. jag går dit och vi samtalar ett tag om bussar. sedan händer massa saker samtidigt. han försvinner fort som attan, jag inser att jag ska se honom spela och att jag har lovat mia att ta kort på allt intressant, jag antar att en spelning med pete räknas som intressant. jag springer upp på vårt rum som dykt upp ur tomma intet, rotar förtvivlat i min väska efter kameran, inser att den ligger hemma hos löken, kollar klockan, den är tio i sju och pete börjar spela halv åtta. jag ger upp kamerasökandet och beger mig till lokalen tillsammans med mina vänner för att få en bra plats vilket vi också får. tio minuter innan spelningen ska börja bjuder arrangörerna upp alla på scen, de spelar country och vill att folk ska dansa. diana skuttar glatt upp först av alla och jag står förtvivlat kvar nedanför och ser en okänd människa ta hennes plats, rusar runt lite och hittar två nya platser som jag passar tills låten är slut och diana har fått nog av countrydans. pete börjar spela, han säger hej till mig och frågar om jag har sett några fler bussar. drömmen avslutas med att alla får en midjeväska av gina tricot.

alla känner väl till uttrycket "skrivet i sten" men man behöver inte skriva i sten (det verkar ju skitjobbigt) för att lägga lite tyngd i ord. jag har tänkt på det här mycket, varför samma åsikt känns viktigare när den är nedskriven än när den uttalas. varför det är så? därför att ett talat ord är lätt att stänga öronen för. det är himla enkelt att vägra lyssna, bara låta andras ord vara lite bakgrundssurr innan man får öppna sin egen käft igen. det skrivna ordet tillåter inga andra åsikter. det skrivna ordet är obevekligt. och i en värld där alla ska ha rätt till sin åsikt, där alla ska ha en åsikt oavsett hur dum den är, där är det skrivna ordet nästintill förtryck. men utan det skrivna ordet hade vi alla stått på varsin liten ö med händerna från öronen och repeterat ett ord. "jag". tacka gudarna eller vad fan ni nu väljer att tro på för att det skrivna ordet är odemokratiskt, tacka fan för det, tacka fan för att det finns något som man bara kan acceptera. förstår ni hur lat man kan vara? man behöver inte blockera någon annans obetydliga åsikter och tänka ut vad man själv ska säga härnäst, man kan bara läsa och acceptera. fint.

i'm here to fight, not to dance.

löfbergs lila och chet baker. en dataskärm som lyser grönt. två halvlästa böcker. ett täcke. fan. jag vill ha frukostpicknick i kensington gardens, jag vill dricka rödvin och måla över rödvinsläpparna med rött läppstift och låta bli att le för rödvinständerna kan man inte göra något åt och alla tror nog att jag försöker vara indie och alla vet att man kan inte le då för man ska vara svår men egentligen ler jag inte på grund av tänderna, och jag vill stå högst upp i eiffeltornet och skrika högre och längre än mina lungor egentligen klarar av, jag vill dansa mest av alla, jag vill gå hem i soluppgången och lyssna på sedative och se nattfrosten smälta, jag vill stå på scen på en rökig undergroundklubb, jag vill skapa rättvisa, jag vill läsa varje ord som oscar skrivit, jag vill äta kantareller, jag vill ha en katt. jag vill att jorden ska snurra lite fortare.

fame, fame, fatal fame

it can play hideous tricks on the brain

still i'd rather be famous than righteous or holy

any day, any day, any day

förresten, stackars jävla stockholmare. den sjunde november tvingas de välja mellan phoenix och the dead weather. rocking horse eller love like a sunset. min sympati till er kära östkustbröder och systrar.

fin författare, fin pjäs, fin poet och låtskrivare, fin sång, fin oscar, fin peter

var på arbetsintervju inne i stan, vet inte om det gick bra eller dåligt så jag köpte en klänning för att trösta/belöna mig själv. gick naturligtvis förbi cd-centralen på väg till tåget och skivaffärer har en tendens att bara suuuga in mig. kollade igenom så gott som hela vinylsamlingen, hittade ingenting där så jag köpte två vanliga cd. chet baker och florence valentin, för 108 kronor, fint. n har jag lite köpångest men vad fan, ska nog sätta chet baker i skivspelaren och njuta istället.

jag har nyligen mött en karaktär som bara borde få finnas på film. han var nästan för bisarr för att kunna greppa. hans namn var zebaztian med z. han gillade armaniglasögon och trodde att majas parkas var från filippa k, något vi var snabba att bekräfta. vi drev, vi trodde han drev, men mitt i ett samtal om jil sander insåg jag att "fan, den här killen skojar inte". sen följde några trefemmor med samtal (han pratade, vi skrattade) om allt ifrån hans kväll på peacock till hans boendesituation. hans boendesituation var det roligaste jag hört i hela mitt liv, han bodde i samma byggnad som mats som byggt skjutdörrar på sitt kylskåp där han enbart förvarade sprit (ganska pinsamt tyckte zebaztian med tanke på att mats var 45) och hade sågat ut sina fönsterkarmar för att kunna sitta där och sola och äta smögenräkor. sen hade vi jadde, han klädde sig i levis och klubbkavaj som bara skrek ut nyrik och körde runt i en gul porsche anno 90-tal med registreringsskylten "jadde". vi har även lotta som var så desperat efter att få eller göra barn (jag greppade aldrig riktigt det där) att hon hade kommit när de installerade en antenn. i huset bodde även öronläkaren och hans fru lilian, men de verkade vara ganska anonyma människor. den viktigaste figuren måste ändå ha varit pjotor (i efterhand har jag fått höra att det nog stavas piotr - tack camilla), den polske fastighetsskötaren och hans mamma som såg ut som en säck potatis. pjotor kedjerökte prince (så HIMLA low class med prince) och fick trehundra kronor för att införskaffa en julgran till bostadsområdet, pjotor köpte cigg för pengarna och gick ner i slottskogen och klippte av en död trädgren, sen tyckte pjotor att han utfört sin del av avtalet. pjotor fick ingen hjälp med att klä julgrenen.
zebaztian avslutade kvällen med att fråga om jadde fick följa med och äta frukost och sen berätta en historia och en se&hör-medarbetare som tydligen gillade att ta av sig byxorna när han blev onykter vilket resulterat i att han stått i bara (förhoppningsvis smutsiga) kalsongerna inne på push. fan, ibland är livet roligt.

nu vänder jag mig inte till samtliga aspirerande jurister/juridikstuderande utan till den lilla utvalda grupp som vill bli jurister för att det låter fint eller för att det ser kul ut på tv. ni är dumma i huvudet. sanningen gör ont ibland. det ser tjusigt ut på tv när den oskyldigt dömde till sist får sin upprättelse och den snygga advokatkvinnan som inte är en dag över tjugotre får sin pojke och sitt toppjobb på stadens mest prestigefyllda advokatfirma. hurra hurra hurra. det här är en sån där löjlig sak att störa sig på men det verkar vara någon konstig fluga där alla vare sig de kan läsa och skriva eller ej har bestämt sig för att "advokat det låter fint". kul sen när ni ska lära er svea rikes lagar och jobba som underbetalda notarier, då känns den där legally blonde - illusionen nog långt borta. jag är fan argare än linda skugge var innan hon blev mesig. todeloo!

inte nog med att brighton rock är en av världens bästa böcker, graham greene är även en av världens bästa författare, och nu längtar jag mig halvt till döds eftersom världens finaste sam riley ska spela pinkie (världens vidrigaste pojkgangster och katolik) och det kan inte bli annat än underbart.

you can't be in my gang if you don't smoke

helt otroligt jävla major (sam riley är en fin katt)

tänkte berätta om bättre tider, drömma mig tillbaka till en fin och nostalgidränkt dag i den engelska huvudstaden. vi åt guacamole i en park och solen sken, vi vandrade vidare till british library och solen sken fortfarande när vi slog oss ner på en mur utanför en stund, för att samla tankarna kanske, innan vi gick in och möttes av ett real life skönheten och odjuret - bibliotek. vi var där för deras utställningar och vad vi än tänkt oss innan skulle det visa sig att det fanns något för oss alla där, något som gjorde att vi fastnade ett tag längre än vi kanske tänkt oss. oavsett om man är den wildeskadade kvinnan med ett omättligt begär för kaffe - då finns originalmanuset till the ballad of reading gaol där, eller kvinnan som ger midjekjolen ett ansikte och har en passion för john, paul, george och ringo som sträcker sig nästan ohälsosamt långt bak i tiden - då finns beatles originallyrics, eller hon som har det mest avancerade ljudsystemet av alla kvinnor i världen (nästan) men trots sin teknikalitet inte kan släppa passionen för rutiga skjortor (eller pojkar iklädda dem) - för henne finns da vincis ritningar, eller om man till sist är den naiva, rosaklädda och ständigt fnittrande kvinnan som från en början var helt emot idén att spendera en dag på bibliotek utan hellre ville roa sig med fula pojkar (mycket roligare att berätta om i efterhand) eller leksaksaffärer - på british library finns alice i underlandet som digital bok. den enda som saknades var den svartklädda, nikotinberoende kvinnan som på grund av sin höga arbetsmoral nyttjade ryanairs service i förväg. sen drack vi pepparmintste omgivna av studerande londonbor och när vi gick ut i staden igen hade det börjat ösregna, och jag tror att vi alla hade stannat längre om vi kunnat.

tänkte att vadfan, ögongodis kan man aldrig få för mycket av så tada - vacker man!

fan, egentligen har jag inga ord kvar men jag tänker att har man en blogg måste man väl för fan skriva i den. jag kollar på true blood och dricker jättemycket kaffe. det var väl det ni ville veta, typ.

undrat en sak en längre tid nu: varför blir man så mycket mättare av stark mat?

eftersom vanligt folk uppenbarligen inte är uppe än sitter jag här och kollar igenom babyshambles twitter, thelakeroom, breckroadlovers och lazyeyemanagement på jakt efter något jag inte läst, men det finns inget. därför kommer jag nu med en fråga: kan någon vara snäll och vakna?