jag tänker inte säga att jag ger upp det här helt och hållet nu. någon gång kanske suget efter modersmålet blir för stort, så stort att jag gör en relapse (fan, se, jag kan ju inte ens hålla mig till svenska när jag skriver om det) till den här förbannade bloggen men det känns inte som det just nu. when in rome liksom, fast lite mer when in london. fuck it, jag finns på http://amateurorator.blogspot.com i alla fall (nej jag vet inte hur man gör det till en länk, så handikappad är jag när det gäller html). jag hoppas att jag aldrig faller tillbaka i gamla hjulspår, att den här bloggen får stå som ett monument över det senaste halvåret eller så. vi får se. kanske överlever jag inte våren. puss.

oh dear amateur orator
they will detail their pane
in some standard refrain
they will recite their sadness
like it's some kind of contest
well if it is
i think i am winning it
all beaming with confidence
as i make my final lap
the gold medal gleams
so hang it around my neck
because i am deserving it
the champion of idiots

but a kid carries his walkman on that long bus ride to omaha
i know a girl who cries when she practices violin
because each note sounds so pure
it cuts right into her
and then the melody comes pouring out her eyes
now to me, everything else, just sounds like a lie

1 2 3 4 tell me that you love me more

förresten, jag och mina kära gullegummor går tydligen under kategorin 'indie' då någon för ett tag sen kallade oss för 'lerums indiegäng', lite kul eftersom det bara är jag som är bosatt i lerum. nu tycker jag att indie är en himla uttjatad term och även om man faktiskt inte menar weekdaykläder och the kooks när man säger indie så tror folk det. därför går jag numera under benämningen hårdrock. ni får gärna vara med i mitt nya hardcoregäng om ni vill. nu tänkte jag ge lite argument till varför jag är lite hardcore sådär (okej, inga sid vicious-argument här, men cut me some slack):

- jag matas ständigt med sån där ashård, fräck hårdrock för att min mamma och pappa tycker att metal är skiten
- jag har faktiskt varit på några hårdrocksspelningar (mest nöjd är jag med att ha sett blackingvars när jag var fem, det är ju hårdrock, typ)
- jag piercade mig när jag var liten (att jag tappade intresset för snart fyra år sedan kan vi glömma)
- jag gillar att svära
- min garderob består av 95% svarta plagg och jag tycker att kängor är bästa skorna
- jag älskar öl och om man ser på far min verkar jag bestämt ha anlag för framtida ölmage
- jag bränner ofta mig själv eller mina saker

ni ser. och ja, detta var totalt meningslöst, men jag är inte så meningsfull så det representerar mig på exemplariskt vis.

den andra februari. smaka på den tisdagen. det är den tisdagen jag försvinner härifrån, går underjord såvitt ni kan förstå, då är det slut med andra långgatan. vi börjar om ett stenkast från camden high street, sen jag vet inte vad som händer med oss, vi kanske hamnar på gatan i whitechapel, det är ändå något visst med whitechapel, inte mycket, men något.

jag vet inte om det är panik, ångest, panikångest eller bara lite vanlig rädsla. den andra februari. datumet pulserar innanför tinningarna, pumpas runt i mina jävla blodkärl och spelas upp framför mina intet ont anande pupiller. det slog mig inte plötsligt, det var ingen hammare som drämde till mig så hårt att jag ser små blå fåglar segla runt mitt huvud just i detta nu, nej, det kröp sig på mig långsamt, bakifrån och tog stryptag på mig. det är så mycket jag måste göra, så lite jag orkar ta tag i, så fast i tankar, för jag måste ta hand om dem först, kan inte riktigt göra något om jag inte ens har mitt huvud med mig. är det en godkänd ursäkt? att det är för mycket här inne, så mycket att man inte kan ta tag i det där ute. fan, jag måste.