i cancel sunday, cancel monday, don't look at me,

running on a no-tomorrow road at great speed

efter ett dygn av total isolation kommer deppigheten, jag vill, nej måste göra något nu.

sitter här med min vegetariska lasagne och väntar på att mitt livs koffeinkick ska gå över. blir nästan mörkrädd när jag tänker på denna morgons kaffedyrkande, sex koppar på två och en halv timme, varav tre av kopparna bestod av kaffe gjort med 150% för många skopor är inte okej. förresten börjar denna blogg mest likna en confessional kaffedagbok där jag erkänner mina koffeinsynder.
fan, kan knappt skriva för fingrarna darrar och trycker på random tangenter hela tiden. asjobbigt är det. kafferehab snart kanske.

most people are other people. their thoughts are someone else's

opinions, their lives a mimicry, their passions a quotation.

touché.

tillber nu det svarta guldet. (kaffe alltså, inte olja)

har varit vaken i två timmar utan kaffe, satte precis på fyra koppar, jag tog elva skopor kaffe, jag LÄNGTAR efter att dricka det. mmmmmmmmm kaffe! jag älskar kaffe. kaffe kaffe kaffe. kaffe. jag är pappa rudolf just nu. kaffe!

mer socialismpropaganda åt folket

så jävla patetiskt

vet ni hur sorgligt det är att man faktiskt läser bloggar? man läser om någon annans liv, försöker få inblick, avundas, hånar, vad fan vet jag. det är som att läsa någon annans dagbok med det lilla undantaget att bloggförfattaren kan välja exakt hur han eller hon ska framställas. man läser någon annans narcissistiska syn på sin egen verklighet.
det finns bara en sak som är sorgligare och det är att blogga. då följer man inte någon annans narcissism, då blottar man sin egen för världen och har inte ens vett nog att skämmas över det. och så tror man att någon tar till sig det man skriver. så jävla fucked up.

jag drömde inatt att jag fick ett barn, vilket har resulterat i att jag går och nojar över att jag faktiskt väntar smått - på gott och ont. jag ursäktar en extra nektarin med att jag äter för två. men med tanke på hur jag har levt den senaste månaden har jag nog redan supit mitt foster till downs syndrom, minst! vet ni hur läskigt det är att drömma något och sen vara helt övertygad om att det är sant? det känns som jag har en liten torkel i magen nu. verkligen.

är det gulligt naivt eller sorgligt patetiskt att fortfarande tro att det kanske finns någon som vill lyssna? det finns ingen som vill ha en annan åsikt, eller sanningen, alla vill bara ha rätt.

det är en hårfin skillnad mellan dekadens och jobbigt.

dekadens:
att mötas av mamma i dörren. hon är på väg till jobbet, man själv ska gå och lägga sig.

jobbigt:
sitta och vänta på morgonens första tåg medan en italienare smeker ens lår och påpekar att man har ett födelsemärke där.

vad gjorde du inatt?

det finns mycket jag inte gillar här i världen. kaffe med mjölk och socker till exempel. rnb till exempel. i nästan varje fall är mina hatobjekt saker som jag inte har så stor erfarenhet av, jag menar gillar man inte kaffe med mjölk och/eller socker så dricker man det bara svart helt enkelt, och rnb är också ganska enkelt att undvika (stay off avenyn och lämna alla svenska radiokanaler åt deras öden) och till viss del tycker jag att man inte ska uttala sig om saker man inte gillar om man inte har lite erfarenhet av dem. därför, och endast därför, har jag gått i allvarliga funderingar på att läsa twilight, men så kommer jag på hur mycket annat jag hellre vill läsa; hemingway, heller, greene. därför baseras mitt hat/starka ogillande enbart på en film jag såg för att glädja några klasskamrater och därför ska jag inte vara särskilt långrandig, men jag måste ändå få säga att det är konstigt att en bibelaspirerande historia om en glittrande vampyr som predikar inget sex före äktenskap och mot fri abort har lyckats få sånt fäste i vår supposively liberala värld. eller har alla missat det budskapet?

testa att gå hem i morgonsolen och lyssna på sedative, det är det närmsta man kommer en religiös uppenbarelse. tror jag ska sova lite nu.