love will tear us apart, again, sjunger han. jag sjunger med lite försiktigt, vet inte riktigt vad man ska tänka. om ian, om texten, om ensamhet, om världen. jag är ganska säker på att jag är gjord för att vara ensam. inte för att jag är komplett i mig själv. nej, det handlar inte om att jag inte behöver andra människor, det handlar mer om att jag stänger ute så gott jag kan. jag orkar inte dela med mig av mig själv för jag har kommit till en punkt där jag kan stänga av rätt bra och jag är rädd att alla känslor jag stängt inne ska komma ut om jag ger ett uns av mig själv. jag vill inte begära av folk att de ska ta mig trots att jag inte ger något. det är inte rättvist, bara.

alla har väl hört det där om att hunden är människans bästa vän. det stämmer inte. bästa vän heter dorian gray och är en ipod. jag saknade bästa vän när jag gick hem inatt, det är vidrigt att gå hem från tåget, alla gator hem är hemsökta, varje ljud är en fiende. vänder mig om varannan minut, bara för att försäkra mig om att jag går där i ensamhet, dels för att människor är fiender efter midnatt men också för att jag inte vill att någon ska höra att jag går och nynnar på death on the stairs för att vara lite mindre kall och lite mindre ensam. när jag kommer hem är det alltid tyst, och mitt läppstift har smetat ut sig lite, säkert lämnat avtryck på någon staropramenflaska någonstans, och jag har svampfrisyr efter baskern men det syns inte så mycket för jag har nattlockar i hela håret. och är det inte alldeles för mycket kolsyra i läsk?

åh fy fan vad underbart när han säger "gothenburg good evening".

idag har jag druckit kaffe på röda korset, billigt och helt okej kaffe, en klar guldstjärna till klientelet som alla var söta tanter sextiofem plus som log sött. dessutom köpt en svart basker på emmaus, väldigt fin, väldigt nöjd.

igår hade jag blå strumpbyxor. jag kände mig utklädd. jag känner mig utklädd i nästan allt utom svart, undantaget är vissa väl ingångna plagg och min sjömanskavaj. vet inte riktigt varför. hade jag varit freud hade jag gjort en psykoanalys på mig själv. hade jag varit marie curie hade jag experimenterat mig fram till en naturvetenskaplig förklaring. hade jag varit morrissey hade jag skrivit en sång om det. nu är jag bara jag så jag skriver ett halvpatetiskt, halvengagerat, halvanonymt blogginlägg istället.

there's always tomorrow mate.

perfektion utan ord

jag har inte författat något av intresse i den här bloggen på väldigt länge, jag vet inte varför, stopp i hjärnan, stopp i livet. den senaste tiden har jag dock gått runt och tänkt på något som jag väldigt gärna vill dela med mig av, men det är väldigt svårt att formulera tankar utan att tanken försvinner på vägen. det jag har tänkt på är definitionen av mig själv, inte så mycket vem jag är utan varför jag väljer att definiera mig själv utifrån vissa saker. om jag ska måla en så exakt bild av mig själv som jag någonsin kan kommer jag inte dra upp en massa kvaliteter och personlighetsdrag, det som definierar mig är mina åsikter, och vad jag tycker om, vad som inspirerar mig. det känns väsentligt att människor vet att jag beundrar oscar wilde mer än ord kan beskriva, att jag önskar att jag var född fyrtio år tidigare, att jag romantiserar helt oromantiska saker, att musiker är jesusfigurer, att jag kan förlora mig i en sång och aldrig vilja lämna min bur, att jag kan vandra omkring på bibliotek i timmar, att jag ibland brukar beundra min originalutgåva av the smiths självbetitlade vinylskiva. jag kom på det igår att jag lever inte särskilt mycket för mig själv, jag lever i ett vakuum som består av författare jag beundrar, låtar jag inte kan få nog av och tankar som inte riktigt vill brytas ned i bokstäver.

ibland känns det som att det inte spelar någon roll hur mycket man dyrkar ett band. man får ändå hjälplöst se på, bli just en innocent bystander som gitarrhjälten påstått inte finns. måste dessutom vara masochist eftersom man fortsätter läsa varenda detalj, om sceninvasioner, om hur han tog en spliff av någon i publiken och slog till någon annan, om deras tolkningar av the smiths, the stone roses, the only ones och om hur de spelade gang of gin efter år av tystnad från det lägret.

call it hate, call it love, i call it art

streams of whiskey och en man lika ful som shane macgowan

nu är det bekräftat, när till och med random tjej på storans toaletter framhåller faktumet, då får man bara acceptera sitt öde, oavsett hur illa man tycker om det. det går inte att kämpa emot mer. jag är uppenbarligen lik någon i gossip girl. funderar på hur man kan utnyttja det. i övrigt innehöll föregående kväll halkande i gyttja i vasaparken, en mycket överförfriskad vän som förvandlades till en fontän, ölstöld och mer än lovligt creepy man på tåget hem. en tågresa jag fick uthärda själv eftersom dumma vänner ville gå till mellangården, ett uppdrag jag ansåg dömt att misslyckas och som, mycket riktigt, misslyckades. nu är det kaffe och julian casablancas och långsamt känna livet återvända till mina trötta lemmar.

verkar ha hittat en perfekt fedora, något jag varit på jakt efter i år, eller en livstid. den kostar inte en förmögenhet heller, nu gäller det bara att den är storleksmässigt godtagbar, och inte, som alla andra hattar, anpassad till bighead_90 alternativt minime.

är lite död i hjärnan, känns som jag långsamt tar livet av mig själv genom att varva helger bestående av alldeles för lite sömn på grund av för mycket alkohol och för lite tid med veckodagar bestående av barnpassning alternativt extremångest över min totala inaktivitet. ni vet den där känslan, och nu hoppas jag för det första att någon ens läser detta för annars är det ganska pinsamt att jag ni:ar tomma intet och för det andra att någon känner igen sig i detta för annars har jag uppvisat min paranormala hjärnaktivitet och sparat den för all framtid på vårt kära world wide web, av att man har extremt mycket i hjärnan, en massa fina, bra, originella tankar, men när man väl tar sig tid och ska sätta ord på dem blir det bara bajs av alltihopa. bajs och snor. yo, man. (in the words of mia).

the weakest, the cheapest, hangover
in the end, foe or friend, live apart
call it hate, call it love, i call it art

såhär förstår man att föregående kväll var rätt spårad:
- man märker inte att man håller på att lägga fantaflaskan i tvättkorgen förrän man faktiskt gjort det.
- man tar en timme på sig att äta nudlar trots att man är jättehungrig, det är bara jävligt jobbigt att lyfta gaffeln till munnen.
- man duschar i fyrtio minuter bara för att det var skönt att göra något en längre stund.

såhär förstår man att en spelning var spårad (det kan vara svårt att komma ihåg i extasen efterår då man kan få för sig saker som att spelningen inte ens ägt rum):
- man erbjöd den okända människan bredvid att lyfta upp honom/henne på scenen.
- man minns hur mycket man själv och alla andra slet och drog i en stackars sångare.
- de stackars benen satte, efter en dryg timmes idogt dunkande mot en på tok för låg scenkant, en ny standard för uttrycket "beaten black and blue" och man tycker att det var värt det.
- ett ständigt närvarande tjut i öronen är inte ens irriterande.
- man minns nästan inget av setlistan, det har smält ihop till en lyrisk musikdimma.

you'll never fumigate the demons

no matter how much you smoke

är för omväxlings skull ganska lycklig idag. började dagen med vitlöksoliver. kan vara anledningen. eller kanske att det blir florence valentin på underjorden ikväll och inatt. socialistiskt band, socialistiskt prissatt öl, kan fan inte bli bättre.

lyssnar på feist. har börjat lyssna betydligt mycket mer på kvinnliga sångerskor (jag inser hur mycket man dubbelunderstryker faktumet att de är kvinnor genom att skriva så) nu, tror det beror på att det är så tråkigt att inte kunna sjunga med i låtarna i rätt tonart. florence + the machine och feist och amy winehouse är nog de jag lyssnar på mest. och she & him såklart, zooey är underbar. och the kills, herregud, hur kunde jag glömma.

fett ointressant blogginlägg.

köpte florence valentin-biljett i haga och en skjorta på myrorna idag. värt. har annars bara druckit kaffe och varit allmänt ointressant.

jag gör nog alla fel man kan göra bloggmässigt. jag skriver långa egocentriska texter. jag lägger in citat ur dikter som ingen annan läser eller ens bryr sig om. jag lägger nästan aldrig in bilder, och de få bilder jag lägger in är aldrig på mig eller har någon som helst anknytning till mig förutom att jag älskar det alternativt tycker att det är jävligt patetiskt. jag bloggar helt enkelt inte för att någon ska läsa, jag räknar inte med någon form av uppskattning för min blogg, faktum är att datorskärmen och tangentbordet lurar mig att skriva saker som jag inte sällan skäms för efteråt. ändå fortsätter jag. jag har inte ens vett nog att göra min blogg privat, jag bara fortsätter spy galla över internet. jag tror att någon liten del av mig, och jag rodnar lite när jag skriver det här, hoppas att någon någonstans någon gång ska råka hamna på min blogg, läsa, och direkt förstå mig. direktöversätta mina ord och koppla min personlighet. långsökt, men hoppfullt, och det är väl ändå en god egenskap?