a little sincerity is a dangerous thing, and a great deal of it is absolutely fatal

jag har inte författat något av intresse i den här bloggen på väldigt länge, jag vet inte varför, stopp i hjärnan, stopp i livet. den senaste tiden har jag dock gått runt och tänkt på något som jag väldigt gärna vill dela med mig av, men det är väldigt svårt att formulera tankar utan att tanken försvinner på vägen. det jag har tänkt på är definitionen av mig själv, inte så mycket vem jag är utan varför jag väljer att definiera mig själv utifrån vissa saker. om jag ska måla en så exakt bild av mig själv som jag någonsin kan kommer jag inte dra upp en massa kvaliteter och personlighetsdrag, det som definierar mig är mina åsikter, och vad jag tycker om, vad som inspirerar mig. det känns väsentligt att människor vet att jag beundrar oscar wilde mer än ord kan beskriva, att jag önskar att jag var född fyrtio år tidigare, att jag romantiserar helt oromantiska saker, att musiker är jesusfigurer, att jag kan förlora mig i en sång och aldrig vilja lämna min bur, att jag kan vandra omkring på bibliotek i timmar, att jag ibland brukar beundra min originalutgåva av the smiths självbetitlade vinylskiva. jag kom på det igår att jag lever inte särskilt mycket för mig själv, jag lever i ett vakuum som består av författare jag beundrar, låtar jag inte kan få nog av och tankar som inte riktigt vill brytas ned i bokstäver.