hand it over

 fan, kom precis på hur mycket jag bara FÅTT här i livet. lite fyllenostalgi över natten mellan den sextonde och sjuttonde november just nu - jag hade en hel natt när jag lekte med vissa av de människor jag beundrar mest. bästa trummisen i världen har ett eget smeknamn på mig, jag har telefonnumret till min stora kändisförälskelses närmsta man. fan i helvete - jag har faktiskt umgåtts med dom! helvetes jävla fitthora vad det var underbart och fan vad jag vill göra om det! 

kärlek är för dom

jag kom på vilken egenskap jag på något sätt lyckades dölja i oklara ordalag på min lista över alla mina dåliga egenskaper och det här är den värsta, och tyvärr verkar jag ha den gemensam med nästan hela sveriges befolkning. jag har jävligt svårt för att tycka om. det starkaste man kan göra är att tala om för någon att denna någon har ett värde, att hon/han betyder, att man älskar personen i fråga. det finaste man har att ge är väl uppskattning, och kärlek? ändå försöker man dölja allt, jag gör det, förlåt alla som betyder mycket för mig. förhoppningsvis vet de som ska ta åt sig att de ska ta åt sig, och om någon råkar ta åt sig ändå så är det inte hela världen. spreading the love. fyfan, jag tror jag ska skjuta mig igenom munnen nu för det här var mer "woodstock -69 beskrivet med mellanstadiesvenska" än jag kan stå ut med. morrissey gör det bättre, men om jag citerar honom igen kommer min blogg sprängas av överhettning, lyssna bara på "i know it's over" och ni kommer förstå, eller så gör ni redan det och jag predikar tomt för de redan omvända. de kärleksfulla. 

i know no one can sing the blues, like blind willie mctell

oh i am so sickened now

igår när jag var rödvinsbitter tänkte jag på hur förgängligt allt är, du har något ena sekunden och innan du ens tänkt tanken att vara nöjd med det du har är allt förändrat, du har hittat något nytt eller tappat något på vägen. det är så livet ser ut och det finns inget man kan göra som hindrar att man går vidare, men var går gränsen för vad man kan lämna bakom sig? jag är livrädd att tappa för mycket, tappa det som jag absolut inte vill tappa, tappa bensinen som får en att faktiskt gå vidare. kan man gå vidare om man lämnar bränslet bakom sig? kan vi inte bara komma överens om att dra i nödbromsen, låt oss stanna tåget här och nu, jag behöver bara en liten paus. 

apropå den perfekta människan

vet inte hur tydligt det är att jag dömer hunden efter håren, eller åtminstone efter de ytliga blodkärlen, men det gör jag i alla fall. nu tänker jag inte ta den metaforen längre, men faktum kvarstår: jag är en hård domare, men jag vill även vara en rättvis sådan och därför tänkte jag nu sätta mig själv i samma sits. jag tänker nu rabbla upp alla mina dåliga egenskaper och så kan ni få mobba mig, kommentera "fitta" och sånt där roligt, för let's face it - en lynchmob mot jessica rabe låter inte helt fel. 

jag gömmer mig bakom ironi i nyktert tillstånd, det betyder att jag är obenägen att gå in i en seriös konversation om annat än otroligt ytliga ämnen om vi inte känt varandra något halvår eller två. 

jag blir alldeles för djup i onyktert tillstånd, jag blandar visserligen hejvilt med urbota dumma kommentarer men detta kan leda till diskussioner om meningen med livet eller dylikt. 

jag är nästintill känslokall, återigen i nyktert tillstånd, vilket betyder att jag i princip aldrig säger till folk att jag tycker om dem. känslorna svallar ibland upp när jag har druckit några öl, men är fortfarande ganska kontrollerade så säger jag att jag älskar dig på fyllan så kan jag lova att du i alla fall betyder en hel del för mig även i nyktert tillstånd. 

jag är musikrasist. detta innebär att jag inte tål viss musik (läs house, techno, rnb..) och jag ser även ner på folk som dyrkar dessa musikstilar. 

jag lipar till töntiga filmer och tvprogram. 

jag tycker själv att jag har god självinsikt och kläcker ibland ur mig saker som bara får mig att låta egenkär, det jag säger stämmer säkert inte alltid men då vill jag tro att jag är bra på någonting. skratta åt mig och säg att jag suger i så fall. 

jag vill alltid ha rätt, detta leder till att jag diskuterar mig blå i ansiktet även om till och med JAG inser att jag faktiskt har fel. skratta åt mig, och lämna diskussionen - det är den enklaste flyktvägen jag lovar! 

jag har stunder när jag inte orkar någonting (där kom min 64procentiga frånvaro i spanskan in i bilden). okej, det kanske man inte kan skratta åt men det är en brist i alla fall. 

jag har sjukt dålig motivation, måste brinna för något för att ta tag i det, annars låter jag det vara och tar möjligtvis upp det EFTER det ska vara klart. 

jag använder svåra ord för att jag gillar det och det får mig att låta intellektuell. 

jag KAN inte städa. saknar genen tror jag. 

men, som vi naturligtvis kom fram till på fyllan, en människa är inte fullkomlig utan sina dåliga sidor och den perfekta människan är därför en myt - är man perfekt ska man väl vara fullkomlig? jag är perfekt i all min inperfektion, perfekt i min sinnevärld även om platons idévärld hade släng ut mig fort som satan. 

jag vet fan inte hur jag ska överleva en hel helg utan alkohol, ska jag smuggla med mig några öl liksom? eller dra rödvin i kaffetermosen? jag är verkligen alkoholist, och jag gillar verkligen inte kanoter.

 facebook säger om ett iq-test "a friend thinks you're too dumb to beat their score of 117". är det bara jag som tar det personligt?