kära match.com, jag blev så fruktansvärt inspirerad av er sällsynta (såg den bara tre gånger under gårdagen) och vackra reklam att jag bara är tvungen att komma med ett bidrag till er eminenta sida. i samma anda som bonde söker fru (och den inofficiella, framtida uppföljaren johan palm söker fru) får ni här vad ni kan kalla rabe söker man. 

självisk och känslomässigt omogen nittonåring med förkärlek till alkoholpåverkat ångestfyllda grubblerier och hetsiga diskussioner om ateism och anarki söker likasinnad. ständigt dåtidsromantiserande, rökning och kroniskt fedorabärande uppmuntras. OBS! måste acceptera trångsynthet, hemingwaykomplex och stökiga rum. 

och jag dricker just nu den starkaste koppen kaffe jag nånsin druckit, det är tisdag morgon och livet är inte underbart.

keep on your mean side

 varför är det så mycket enklare när solen lyser? är jag så jävla svensk och utsvulten på solljus att jag bara kan fungera normalt när jag för en gångs skull får uppleva solen? blir i alla fall grymt mycket effektivare så fort solen skiner. sen att folk klagar på pollenallergi och spindlar och ditten och datten kunde jag inte bry mig mindre om. det är fan en del av det hela, hellre pollenallergi och spindlar på benen än regn, regn, regn. fan vilket dyrkande inlägg det här blev, positivt och levnadsglatt, för omväxlings skull. 

Tape ain't gonna fix it
Honey, it ain't gonna stick
Tape ain't gonna fix it
Honey, it ain't gonna stick to you

Six kinds of glue
Won't hold you

 jag är jävligt rädd för framtiden, det ser inte ut att finnas särskilt mycket för mig. 

 det är okej om du vill dansa, bara du gör det med mig (i kulisserna)

espresso house säljer bajs

 hähähähä. jag gillar inte espresso house, har aldrig gjort det (eller jo, kanske när jag var fjorton och helst ville ha kaffe med femton sockerbitar) och lär aldrig riktigt göra det heller. frågan är varför de fortsätter expandera som de gör. varannan mänska på stan går runt med en espresso house - mugg i handen. gillar svenska folket på allvar kaffe latte med 2% kaffe såååå mycket? jag klarar inte latte, för mycket mjölk, för lite kaffe. jag klarar inte cappuccino, för mycket skum, för mycket mjölk. för att inte tala om alla specialgrejer, chai hit och mandelsmaksättning dit, ni vet. jag vill ha enkelt jävla kaffe, en skvätt mjölk kanske, men hellre svart än ljusbrunt. man kan inte få det där. säger man att man vill ha svart bryggkaffe så får man kaffesmaksatt vatten, värre substitut för kaffe har jag aldrig stött på, kvasikaffe så det bara skriker om det. då är jag ändå van vid café granens sorgliga ursäkt för kaffe. det här är min espresso house-historia, men så för någon månad sen kom min kära vän diana och förändrade min syn på livet och kaffe. espresso house kan göra vettigt kaffe. på allvar. drick cortado, det enda rätta. hälften espresso, hälften mjölk och ljuvligt gott. cortado. lägg det på minnet. det fick mig att komma över mitt hat. 

brev till ingen alls

 du vet, när man börjar inse vidden av sitt förakt för andra människor. när man inte kan sluta irritera sig på alla som är fulla och inte kan förstå hur patetiska de är. jag gick förbi the golden days på väg till centralstationen, jag var nykter, utanför stod ginatjejerna på rad, de såg likadana ut och jag undrade om de ens var tillräckligt gamla för sina nik's päroncider. de raggade, inte särskilt diskret, på vakter med ett utseende som kunnat ta dem till två destinationer, och två destinationer endast - kumlaanstalten eller the golden days. 

en gång satt en pojke på trappan till tåget, precis där vi skulle jäkta ombord, han hade spytt på hela sin jacka och i sina händer. tågdörrarna stängdes på honom och jag tror inte ens att han märkte det. honom irriterade jag mig inte så mycket på, jag blev mest rädd för jag tänkte att han skulle kunna vara vem som helst. vem som helst av oss. 

man går hem, lyssnar på bright eyes, försöker skylla att tårkanalerna svämmar över på kylan för det är faktiskt bara fem grader ute på natten och jag blir aldrig ledsen. det är bara lite trist att gå hem ensam från tåget. man kommer hem, tar ett glas vatten och går uppför trappan. sen slår det mig, lösningen på problemet, jag måste helt enkelt vara fullare nästa gång. 

ren och skär skräck

 håller på att lägga in musik i itunes-biblioteket (jävla spotify har ju bestämt sig för att bojkotta the smiths, fast det är väl snarare tvärtom men ja, man måste ju ha sin dos av the smiths så därför fixade jag itunes-biblioteket), lägger i down in albion - skivan för att kopiera in den - laglydig som jag är, allt fungerar fint. jag stoppar in up the bracket för att kopiera den och allt verkar flyta på tills ikonen plötsligt försvinner helt, itunes slutar kopiera skivan och allt är tyst och dött i datorn. "den jäveln har ätit upp min favoritskiva" tänker jag och börjar i panik slå på vår lilla låda till dator. fortfarande händer inget. jag börjar svettas och tårarna är inte långt borta (ja, jag dramatiserar lite). ska jag aldrig mer höra 'if you've lost your faith in love and music the end won't be long'? är jag dömd till detta öde, värre än döden? jag trycker hundrafjorton gånger på knappen som ska mata ut skivan. inget händer. jag slår på datorn lite till. börjar nästan ge upp, kollar till och med pricerunner efter bästa pris på utb. trycker uppgivet en sista gång på mata-ut - knappen och voila! skivan matas ut som om ingenting har hänt. då blev jag glad. 

och min röst är helt körd, och jag som ska sjunga varje dag inför folk(!!!). jag är livrädd. 

musikåret 2009

 the crying light, tonight: franz ferdinand, colonia, years of refusal, grace/wastelands, living thing, folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk - det har varit riktigt, riktigt trevligt så här långt. nu ser vi fram emot nytt från (håll i er nu): patrick wolf (halleluja), yeah yeah yeahs, kings of convenience, mew, muse, the strokes (äntligen!), thåström, sufjan stevens, arctic monkeys, shout out louds, arcade fire, klaxons och säkerligen några mgmt-artade genombrottssuccéer! fyfan, det här kan bli riktigt bra. riktigt bra.