brev till ingen alls

 du vet, när man börjar inse vidden av sitt förakt för andra människor. när man inte kan sluta irritera sig på alla som är fulla och inte kan förstå hur patetiska de är. jag gick förbi the golden days på väg till centralstationen, jag var nykter, utanför stod ginatjejerna på rad, de såg likadana ut och jag undrade om de ens var tillräckligt gamla för sina nik's päroncider. de raggade, inte särskilt diskret, på vakter med ett utseende som kunnat ta dem till två destinationer, och två destinationer endast - kumlaanstalten eller the golden days. 

en gång satt en pojke på trappan till tåget, precis där vi skulle jäkta ombord, han hade spytt på hela sin jacka och i sina händer. tågdörrarna stängdes på honom och jag tror inte ens att han märkte det. honom irriterade jag mig inte så mycket på, jag blev mest rädd för jag tänkte att han skulle kunna vara vem som helst. vem som helst av oss. 

man går hem, lyssnar på bright eyes, försöker skylla att tårkanalerna svämmar över på kylan för det är faktiskt bara fem grader ute på natten och jag blir aldrig ledsen. det är bara lite trist att gå hem ensam från tåget. man kommer hem, tar ett glas vatten och går uppför trappan. sen slår det mig, lösningen på problemet, jag måste helt enkelt vara fullare nästa gång.