jag tänker inte säga att jag ger upp det här helt och hållet nu. någon gång kanske suget efter modersmålet blir för stort, så stort att jag gör en relapse (fan, se, jag kan ju inte ens hålla mig till svenska när jag skriver om det) till den här förbannade bloggen men det känns inte som det just nu. when in rome liksom, fast lite mer when in london. fuck it, jag finns på http://amateurorator.blogspot.com i alla fall (nej jag vet inte hur man gör det till en länk, så handikappad är jag när det gäller html). jag hoppas att jag aldrig faller tillbaka i gamla hjulspår, att den här bloggen får stå som ett monument över det senaste halvåret eller så. vi får se. kanske överlever jag inte våren. puss.

oh dear amateur orator
they will detail their pane
in some standard refrain
they will recite their sadness
like it's some kind of contest
well if it is
i think i am winning it
all beaming with confidence
as i make my final lap
the gold medal gleams
so hang it around my neck
because i am deserving it
the champion of idiots

but a kid carries his walkman on that long bus ride to omaha
i know a girl who cries when she practices violin
because each note sounds so pure
it cuts right into her
and then the melody comes pouring out her eyes
now to me, everything else, just sounds like a lie

1 2 3 4 tell me that you love me more

förresten, jag och mina kära gullegummor går tydligen under kategorin 'indie' då någon för ett tag sen kallade oss för 'lerums indiegäng', lite kul eftersom det bara är jag som är bosatt i lerum. nu tycker jag att indie är en himla uttjatad term och även om man faktiskt inte menar weekdaykläder och the kooks när man säger indie så tror folk det. därför går jag numera under benämningen hårdrock. ni får gärna vara med i mitt nya hardcoregäng om ni vill. nu tänkte jag ge lite argument till varför jag är lite hardcore sådär (okej, inga sid vicious-argument här, men cut me some slack):

- jag matas ständigt med sån där ashård, fräck hårdrock för att min mamma och pappa tycker att metal är skiten
- jag har faktiskt varit på några hårdrocksspelningar (mest nöjd är jag med att ha sett blackingvars när jag var fem, det är ju hårdrock, typ)
- jag piercade mig när jag var liten (att jag tappade intresset för snart fyra år sedan kan vi glömma)
- jag gillar att svära
- min garderob består av 95% svarta plagg och jag tycker att kängor är bästa skorna
- jag älskar öl och om man ser på far min verkar jag bestämt ha anlag för framtida ölmage
- jag bränner ofta mig själv eller mina saker

ni ser. och ja, detta var totalt meningslöst, men jag är inte så meningsfull så det representerar mig på exemplariskt vis.

den andra februari. smaka på den tisdagen. det är den tisdagen jag försvinner härifrån, går underjord såvitt ni kan förstå, då är det slut med andra långgatan. vi börjar om ett stenkast från camden high street, sen jag vet inte vad som händer med oss, vi kanske hamnar på gatan i whitechapel, det är ändå något visst med whitechapel, inte mycket, men något.

jag vet inte om det är panik, ångest, panikångest eller bara lite vanlig rädsla. den andra februari. datumet pulserar innanför tinningarna, pumpas runt i mina jävla blodkärl och spelas upp framför mina intet ont anande pupiller. det slog mig inte plötsligt, det var ingen hammare som drämde till mig så hårt att jag ser små blå fåglar segla runt mitt huvud just i detta nu, nej, det kröp sig på mig långsamt, bakifrån och tog stryptag på mig. det är så mycket jag måste göra, så lite jag orkar ta tag i, så fast i tankar, för jag måste ta hand om dem först, kan inte riktigt göra något om jag inte ens har mitt huvud med mig. är det en godkänd ursäkt? att det är för mycket här inne, så mycket att man inte kan ta tag i det där ute. fan, jag måste.

hooray for the 21st century

idag ska man fira att man tillryggalagt ytterligare ett år. som om man hade kunnat låta bli, som att det är något att fira - att tiden obevekligen rusar vidare vare sig vi vill eller inte. som att tiden inte skulle sköta sig exemplariskt (enligt tids tankesätt) om vi slutade fira det mirakel att vi för ett år sedan saknade den där skrattrynkan som på något vis vuxit fram under årets gång. som om tiden stannade om vi inte firade att ett år gått. ett år som kanske klampat fram för vissa individer, ändrat alla förutsättningar, dödat en del utvägar eller presenterat nya, men i det stora hela ett år som gått förbi relativt obemärkt. vem kommer filosofera kring svininfluensan om tio år? vem kommer minnas anna anka? vem kommer överhuvudtaget sörja alla de tusentals, miljontals människor som mött sitt öde? ett år är så fruktansvärd kort tid, alldeles för kort för att hänga upp sig på i förväg, men ett år är också alldeles för lång tid, för lång tid för att passivt vänta ut, och tyvärr alldeles för lång tid för att undslippa om något dåligt bestämt sig för att hända. vet ni vad, ikväll blir vi fulla på bubbel och hoppas på det bästa. imorgon är det 2010 och då har vi ett val att ta tag i.

red eyes and tears no more for you my love i fear, no more fear, no more fear

det där med bilder är egentligen inte min grej. min grej är ord, så har det alltid varit och kommer förmodligen alltid att vara. kanske för att jag började läsa när jag var tre, då var inte bilderna intressanta längre. eller för att min enda estetiska ådra inte ligger i bildkomposition. jag lovar och svär att mina amatörmässiga försök till fina fotografier oftast landar i samma klass som om de vore tagna av en charterberusad fyrtioårig fyrabarnsmamma som glömt sina glasögon och har ett barn hängandes från midjan samt en man som inte kan låta bli att kika bort mot gymnasieflickorna fyra solstolar bort. kanske är hennes kamera även lite fuktskadad av hennes ymniga ansiktssvettande. inte särskilt fantastiska med andra ord. och att mina egenmålade hästar mer ser ut som degklumpar med mögel på och en pinne i ena änden och kisstrålar i andra, och att jag ibland får mindervärdeskomplex när jag sitter och målar med dagisbarn säger ju en del om den talangen också. in the words of bob hund: faaaantastiskt.

åttonde oktober tjugohundratre

i'm a swine and you don't wanna know me

jag har haft något jävla hjältetema den senaste tiden, skrivit några rader om personer och band som betytt mycket för mig. nu orkar jag inte skriva om fler, det blev rätt tråkigt både att skriva och säkert även att läsa. nu när det kommer till ett avslut bestående av de sånger som förändrat mitt liv allra mest har jag plötsligt svårt att hitta ord. ett ovanligt problem för mig. risken är att jag skriver en roman nu, och öser ur mig allt det vackra jag vill att folk ska veta om mina libertiner. när man kan skriva sanningar som att slutet är nära om man tappat tron på musiken och kärleken, när man kan beskrivas som en sång på the death disco som börjar fort oh slutar långsamt, när man seglar det goda skeppet albion till arcadia, när det är riots och litteratur, droger och romantik, poesi och smuts, london och fantasi, då förtjänar man de allra vackraste orden, och jag är livrädd just nu att jag inte kommer kunna ge det.

man ska kanske börja från början. jag var tretton, tror jag, och helt förlorad i en värld som hyllade popstjärnor som inte säger något, jag hade förlorat mig i någon sorts halvalternativ värld bestående av death cab for cutie och håkan hellström, det talade inte till mig som musik kan men det var åtminstone markant bättre än vengaboys och black eyed peas och gud vet vad kidsen lyssnade på där och då. det var en ren slump att the boy looked at johnny spelades på någon underlig internetradio som jag var helt besatt av på den tiden, men jag fastnade direkt. trots "la de di la de di" - refrängen. jag hittade mer material, bland annat legs eleven - versionen av music when the lights go out, och det var den som riktigt fick mig att bestämma mig för att det här var bandet för mig. jag tror jag hade fyra låtar, utöver de två redan nämnda var det i get along och time for heroes. jag visste ingenting, om up the bracket, om personerna bakom, om gerillagigen, men music when the lights go out var min tillflyktsort och jag älskade den och jag var nog ganska nöjd. tills den dag något år senare när jag var på bengans med min far och bestäme mig för att köpa en skiva med mina hjältar, en nyutkommen skiva med en eggande blick in i kameran, en sårbar peter doherty och två mäns provocerande armar blev min, inte visste jag att det var deras senaste, inte visste jag att det var den som var början på slutet, jag visste bara at music when the lights go out var femte spåret. mannen i kassan berättade för mig att en av männen på omslaget inte längre spelade med bandet. jag förstod inte då, men det tog inte många månader innan bandets upplösning var ett faktum och deras gemensamma musik bara skulle leva vidare i mina öron, i mitt minne, och i andras.

jag borde kanske inte ha börjat där, för det där var det lätta, att berätta om mötet, det är fakta och inte så mycket känslor. det svåra är at försöka sätta ord på vad som triggade reaktionen i mig. vad som fick mig att känna som jag känner, vad som får mig att älska deras musik mer än all annan musik. de är inte exceptionella musiker, carl är en fantastisk gitarrist visserligen, och peter är poet, men det är inte det som är anledningen. praktik har aldrig triggat känslostormar.
jag tror att jag älskar dem för att de är den perfekta blandningen av fint och fult, att en vacker vision blandas med rockliv, att poesi kan gå hand i hand med gitarriff. att det förflutna flyttades, att det förflutna är vackert men inte värt att sakna, och idén om att vi kan ta oss vart vi vill i vår värld och i vår tid. de sjunger om ett london som är både mytiskt och verkligt. sanningen är att deras musik alltid har varit en nostalgisk dimma, mer nu närjag har lyssnat på dem så länge, men även då när allt var blänkande nytt, det har alltid legat något hemtrevligt och vant, men ändå okänt och triggande i deras musik. det är lite enerverande att bryta ner musik såhär, speciellt eftersom det känns som att det inte framgår hur mycket jag faktiskt älskar musiken, hur mycket jag faktiskt behöver den och hur lite jag egentligen kan börja förklara det för andra människor. jag vill egentligen bara låta dem vara, låta musiken ta över och hänföra alla andra som den hänfört mig. jag vill att alla ska få uppleva deras dimma av jack daniels, crack och nikotin, keats, wilde och sassoon, punk, visa och pop, anarki och poesi, nu och då, peter och carl. jag tänker inte adressera deras relation, jag vet att den har gett bandet den där nerven som många band saknar, jag tror att få kommer uppleva samma sorts kärlek som deras relation skvallrar om. de har märkt varandra för livet, inte bara i form av sina tatueringar, det är etsat i dem för alltid. jag vet bara en sak, tatuering eller inte, jag tänker alltid vara en libertine.

bilderna är från the freedom gig på tap 'n' tin, chatham, kent den 8/10 - 03

if you want to tell people the truth, make them laugh,

otherwise they'll kill you

fjortonde juli tjugohundrafem

you said you hate my suffering, and you understood, and you'd take care of me, you'd always be there,
well where are you now?

jag tror jag hörde lover i don't have to love första gången som tolvåring, i min naivitet förstod jag den nog inte riktigt, men instinkten högg tag i mig, ruskade om mig och fick mig att älska vad jag hörde oavsett om min hjärna hängde med eller ej. jag är av åsikten att en sång är en gåta och så länge den innehåller ett visst mått av mystik är den också lockande, därför är jag livrädd för att sätta mina favoriter på repeat, livrädd att det där nykära skimret som ligger kring en favoritlåt ska mattas av och så småningom försvinna helt. det finns någa få undantag och nästan allt conor har skrivit räknas dit. det finns ingen som kan vara så precis och träffsäker, det finns ingen annan musik det är skönare att ha en dålig dag till, ni vet de där dagarna när man varken kan eller vill muntras upp. jag har många såna, och bright eyes finns alltid nära till hands. när ingen annan finns, då är conors röst i alla fall där.

femtonde december tjugohundrasju

take a drink of my red wine, i've got enough to go around

som att man är cool. som att man varit det hela tiden, bara inte insett att det enda man behöver tänka är fuck the people och så är det man själv emot världen, istället för vice versa. för att det är fragment av allt det där gamla, det är enkelt, gitarriff och sång om rödvin och cigaretter, om mexico, och att vara trött på billigt och glatt. det är vv som är vacker, och rock ut i fingerspetsarna. det är svart och mikrofonsladdar, det är skor som dragits i smutsen. det är verkligen allt jag begär av en duo, och det här är nog ta mig fan den bästa.

bilder från milk studios, new york city

maj nittonhundrasextiosex

i wish that i was born a thousand years ago, i wish that i'd sail the darkened seas

the velvet underground & nico, 1966, the trip, los angeles.

det har nog aldrig funnits något mer mytomspunnet än andy warhols factory, och inget exklusivare eller mer trasigt än människorna han omgav sig med. det vackra med the velvet underground är förmågan att vara precis det samhället önskar minst men individen omedvetet ständigt letar efter. the vu sätter ord på mörkret, och på det glada sextiotalet var de allt som inte var önskvärt, och deras musik behandlar ämnen som är tabubelagda än idag. de sjunger om drogruset, om en hatkärlek till missbruk, om allt annat än säkra sexualiteter, om våld, om det man skyggar undan från, allt det svåra och tunga. det som gör dem till ett av mina absoluta favoritband är vad de utgör, symbolen de blivit. de var en reaktion på det glättiga, och de är än idag en symbol för en sorts antiattityd. att lou skriver fantastiska texter, och dessutom är en helt unik sångare, gör visserligen inte saken sämre, men det är i symbolismen deras styrka ligger. heroin, gin och en banan.

tjugoandra maj tjugohundrafyra

can you squeeze me into an empty page of your diary and psychologically save me?

det är han. det är händer som sträcks ut i desperation, det är uppmaningar och det är applåder när målet äntligen nås. det är misslyckanden, flera goda försök till trots. det är manchester. det är vi mot dom men dom är inte där. det är en man som bara behöver andas för att tusentals ska älska honom. och det är omöjligt att göra annat än just älska. det finns bara en stor motsägelse, han säger det själv, att ingen vet hur han känner men han vet hur alla känner.

upp och ner, fram och tillbaka, mest av allt bara runt i cirklar, hela tiden jagandes den egna svansen. och nej, det där kanske inte verkar betyda någonting alls, men det är det inte mycket som gör här i världen, och ändå bedövar jag bort allt.

eskapism. vad händer om man kanske egentligen inte vill fly det som händer utanför utan desperat vill lämna det som händer inuti? missförstå mig gärna, men missförstå mig rätt, jag vill definitivt inte stanna här, där man lämnar ett välkänt radhusområde bara för att stöta på en äng i gråskala, där en dag på ett pendeltåg räknas som händelserik, där ansikten flyter ihop och blir en suddig massa av ögon, näsa, mun. en existens där doherty, barât, curtis, morrissey, davies, smith, mcgowan, strummer, mosshart, oberst, mavers, reed och weller verkar vara de enda som hjälper, men i slutändan kanske bara ökar på känslan av att vara på fel plats vid fel tid. en tid när the last of the rock romantics ger sjuklig, nästan illamående längtan bort. när vartenda ord är av stor vikt och måste smakas på, oavsett om de är redan uttalade av dig eller någon annan eller om de ligger och drar någonstans långt inne. det hade varit skönt om man kunnat leva ett liv i tystnad, under ett täcke, blind, stum, döv och dum. man kan skönhetsoperera sin näsa, sina läppar, sina rynkor och sin kropp, men inte en enda gång har jag hört talas om någon som fettsugit sina tankar.

pete ställde in sin spelning på debaser igår och jag är skadeglad som ett as. ett riktigt jävla as. det är vad jag är. vill inte att andra ska få se på underverket när jag inte får, vill gärna tro att detta är karma riktat mot debaser som har bestämt sig för att det ska vara tjugoårsgräns på helgspelningar. undrar om man kan skriva ett brev till peter himself där man efterfrågar ytterligare en no show den elfte januari och en ny chans någon dag strax efter trettonde mars. kanske.

Du skall inte tro att du är något.
Du skall inte tro att du är lika god som vi.
Du skall inte tro att du är klokare än vi.
Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
Du skall inte tro att du vet mer än vi.
Du skall inte tro att du är förmer än vi.
Du skall inte tro att du duger till något.
Du skall inte skratta åt oss.
Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
Du skall inte tro att du kan lära oss något.

suicide in the trenches

i knew a simple soldier boy
who grinned at life in empty joy
slept soundly through the lonesome dark
and whistled early with the lark

in winter trenches, cowed and glum
with crumps and lice and lack of rum
he put a bullet through his brain
and no one spoke of him again

you smugfaced crowds with kindling eye
who cheer as soldier lads march by
sneak home and pray you'll never know
the hell where youth and laughter go

love will tear us apart, again, sjunger han. jag sjunger med lite försiktigt, vet inte riktigt vad man ska tänka. om ian, om texten, om ensamhet, om världen. jag är ganska säker på att jag är gjord för att vara ensam. inte för att jag är komplett i mig själv. nej, det handlar inte om att jag inte behöver andra människor, det handlar mer om att jag stänger ute så gott jag kan. jag orkar inte dela med mig av mig själv för jag har kommit till en punkt där jag kan stänga av rätt bra och jag är rädd att alla känslor jag stängt inne ska komma ut om jag ger ett uns av mig själv. jag vill inte begära av folk att de ska ta mig trots att jag inte ger något. det är inte rättvist, bara.

alla har väl hört det där om att hunden är människans bästa vän. det stämmer inte. bästa vän heter dorian gray och är en ipod. jag saknade bästa vän när jag gick hem inatt, det är vidrigt att gå hem från tåget, alla gator hem är hemsökta, varje ljud är en fiende. vänder mig om varannan minut, bara för att försäkra mig om att jag går där i ensamhet, dels för att människor är fiender efter midnatt men också för att jag inte vill att någon ska höra att jag går och nynnar på death on the stairs för att vara lite mindre kall och lite mindre ensam. när jag kommer hem är det alltid tyst, och mitt läppstift har smetat ut sig lite, säkert lämnat avtryck på någon staropramenflaska någonstans, och jag har svampfrisyr efter baskern men det syns inte så mycket för jag har nattlockar i hela håret. och är det inte alldeles för mycket kolsyra i läsk?

åh fy fan vad underbart när han säger "gothenburg good evening".

idag har jag druckit kaffe på röda korset, billigt och helt okej kaffe, en klar guldstjärna till klientelet som alla var söta tanter sextiofem plus som log sött. dessutom köpt en svart basker på emmaus, väldigt fin, väldigt nöjd.

igår hade jag blå strumpbyxor. jag kände mig utklädd. jag känner mig utklädd i nästan allt utom svart, undantaget är vissa väl ingångna plagg och min sjömanskavaj. vet inte riktigt varför. hade jag varit freud hade jag gjort en psykoanalys på mig själv. hade jag varit marie curie hade jag experimenterat mig fram till en naturvetenskaplig förklaring. hade jag varit morrissey hade jag skrivit en sång om det. nu är jag bara jag så jag skriver ett halvpatetiskt, halvengagerat, halvanonymt blogginlägg istället.

there's always tomorrow mate.

perfektion utan ord

jag har inte författat något av intresse i den här bloggen på väldigt länge, jag vet inte varför, stopp i hjärnan, stopp i livet. den senaste tiden har jag dock gått runt och tänkt på något som jag väldigt gärna vill dela med mig av, men det är väldigt svårt att formulera tankar utan att tanken försvinner på vägen. det jag har tänkt på är definitionen av mig själv, inte så mycket vem jag är utan varför jag väljer att definiera mig själv utifrån vissa saker. om jag ska måla en så exakt bild av mig själv som jag någonsin kan kommer jag inte dra upp en massa kvaliteter och personlighetsdrag, det som definierar mig är mina åsikter, och vad jag tycker om, vad som inspirerar mig. det känns väsentligt att människor vet att jag beundrar oscar wilde mer än ord kan beskriva, att jag önskar att jag var född fyrtio år tidigare, att jag romantiserar helt oromantiska saker, att musiker är jesusfigurer, att jag kan förlora mig i en sång och aldrig vilja lämna min bur, att jag kan vandra omkring på bibliotek i timmar, att jag ibland brukar beundra min originalutgåva av the smiths självbetitlade vinylskiva. jag kom på det igår att jag lever inte särskilt mycket för mig själv, jag lever i ett vakuum som består av författare jag beundrar, låtar jag inte kan få nog av och tankar som inte riktigt vill brytas ned i bokstäver.

ibland känns det som att det inte spelar någon roll hur mycket man dyrkar ett band. man får ändå hjälplöst se på, bli just en innocent bystander som gitarrhjälten påstått inte finns. måste dessutom vara masochist eftersom man fortsätter läsa varenda detalj, om sceninvasioner, om hur han tog en spliff av någon i publiken och slog till någon annan, om deras tolkningar av the smiths, the stone roses, the only ones och om hur de spelade gang of gin efter år av tystnad från det lägret.

call it hate, call it love, i call it art

streams of whiskey och en man lika ful som shane macgowan

nu är det bekräftat, när till och med random tjej på storans toaletter framhåller faktumet, då får man bara acceptera sitt öde, oavsett hur illa man tycker om det. det går inte att kämpa emot mer. jag är uppenbarligen lik någon i gossip girl. funderar på hur man kan utnyttja det. i övrigt innehöll föregående kväll halkande i gyttja i vasaparken, en mycket överförfriskad vän som förvandlades till en fontän, ölstöld och mer än lovligt creepy man på tåget hem. en tågresa jag fick uthärda själv eftersom dumma vänner ville gå till mellangården, ett uppdrag jag ansåg dömt att misslyckas och som, mycket riktigt, misslyckades. nu är det kaffe och julian casablancas och långsamt känna livet återvända till mina trötta lemmar.

verkar ha hittat en perfekt fedora, något jag varit på jakt efter i år, eller en livstid. den kostar inte en förmögenhet heller, nu gäller det bara att den är storleksmässigt godtagbar, och inte, som alla andra hattar, anpassad till bighead_90 alternativt minime.

är lite död i hjärnan, känns som jag långsamt tar livet av mig själv genom att varva helger bestående av alldeles för lite sömn på grund av för mycket alkohol och för lite tid med veckodagar bestående av barnpassning alternativt extremångest över min totala inaktivitet. ni vet den där känslan, och nu hoppas jag för det första att någon ens läser detta för annars är det ganska pinsamt att jag ni:ar tomma intet och för det andra att någon känner igen sig i detta för annars har jag uppvisat min paranormala hjärnaktivitet och sparat den för all framtid på vårt kära world wide web, av att man har extremt mycket i hjärnan, en massa fina, bra, originella tankar, men när man väl tar sig tid och ska sätta ord på dem blir det bara bajs av alltihopa. bajs och snor. yo, man. (in the words of mia).

the weakest, the cheapest, hangover
in the end, foe or friend, live apart
call it hate, call it love, i call it art

såhär förstår man att föregående kväll var rätt spårad:
- man märker inte att man håller på att lägga fantaflaskan i tvättkorgen förrän man faktiskt gjort det.
- man tar en timme på sig att äta nudlar trots att man är jättehungrig, det är bara jävligt jobbigt att lyfta gaffeln till munnen.
- man duschar i fyrtio minuter bara för att det var skönt att göra något en längre stund.

såhär förstår man att en spelning var spårad (det kan vara svårt att komma ihåg i extasen efterår då man kan få för sig saker som att spelningen inte ens ägt rum):
- man erbjöd den okända människan bredvid att lyfta upp honom/henne på scenen.
- man minns hur mycket man själv och alla andra slet och drog i en stackars sångare.
- de stackars benen satte, efter en dryg timmes idogt dunkande mot en på tok för låg scenkant, en ny standard för uttrycket "beaten black and blue" och man tycker att det var värt det.
- ett ständigt närvarande tjut i öronen är inte ens irriterande.
- man minns nästan inget av setlistan, det har smält ihop till en lyrisk musikdimma.

you'll never fumigate the demons

no matter how much you smoke

är för omväxlings skull ganska lycklig idag. började dagen med vitlöksoliver. kan vara anledningen. eller kanske att det blir florence valentin på underjorden ikväll och inatt. socialistiskt band, socialistiskt prissatt öl, kan fan inte bli bättre.

lyssnar på feist. har börjat lyssna betydligt mycket mer på kvinnliga sångerskor (jag inser hur mycket man dubbelunderstryker faktumet att de är kvinnor genom att skriva så) nu, tror det beror på att det är så tråkigt att inte kunna sjunga med i låtarna i rätt tonart. florence + the machine och feist och amy winehouse är nog de jag lyssnar på mest. och she & him såklart, zooey är underbar. och the kills, herregud, hur kunde jag glömma.

fett ointressant blogginlägg.