i wish that i was born a thousand years ago, i wish that i'd sail the darkened seasthe velvet underground & nico, 1966, the trip, los angeles.
det har nog aldrig funnits något mer mytomspunnet än andy warhols factory, och inget exklusivare eller mer trasigt än människorna han omgav sig med. det vackra med the velvet underground är förmågan att vara precis det samhället önskar minst men individen omedvetet ständigt letar efter. the vu sätter ord på mörkret, och på det glada sextiotalet var de allt som inte var önskvärt, och deras musik behandlar ämnen som är tabubelagda än idag. de sjunger om drogruset, om en hatkärlek till missbruk, om allt annat än säkra sexualiteter, om våld, om det man skyggar undan från, allt det svåra och tunga. det som gör dem till ett av mina absoluta favoritband är vad de utgör, symbolen de blivit. de var en reaktion på det glättiga, och de är än idag en symbol för en sorts antiattityd. att lou skriver fantastiska texter, och dessutom är en helt unik sångare, gör visserligen inte saken sämre, men det är i symbolismen deras styrka ligger. heroin, gin och en banan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar