you said you hate my suffering, and you understood, and you'd take care of me, you'd always be there,well where are you now?
jag tror jag hörde lover i don't have to love första gången som tolvåring, i min naivitet förstod jag den nog inte riktigt, men instinkten högg tag i mig, ruskade om mig och fick mig att älska vad jag hörde oavsett om min hjärna hängde med eller ej. jag är av åsikten att en sång är en gåta och så länge den innehåller ett visst mått av mystik är den också lockande, därför är jag livrädd för att sätta mina favoriter på repeat, livrädd att det där nykära skimret som ligger kring en favoritlåt ska mattas av och så småningom försvinna helt. det finns någa få undantag och nästan allt conor har skrivit räknas dit. det finns ingen som kan vara så precis och träffsäker, det finns ingen annan musik det är skönare att ha en dålig dag till, ni vet de där dagarna när man varken kan eller vill muntras upp. jag har många såna, och bright eyes finns alltid nära till hands. när ingen annan finns, då är conors röst i alla fall där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar