a little sincerity is a dangerous thing, and a great deal of it is absolutely fatal

eskapism. vad händer om man kanske egentligen inte vill fly det som händer utanför utan desperat vill lämna det som händer inuti? missförstå mig gärna, men missförstå mig rätt, jag vill definitivt inte stanna här, där man lämnar ett välkänt radhusområde bara för att stöta på en äng i gråskala, där en dag på ett pendeltåg räknas som händelserik, där ansikten flyter ihop och blir en suddig massa av ögon, näsa, mun. en existens där doherty, barât, curtis, morrissey, davies, smith, mcgowan, strummer, mosshart, oberst, mavers, reed och weller verkar vara de enda som hjälper, men i slutändan kanske bara ökar på känslan av att vara på fel plats vid fel tid. en tid när the last of the rock romantics ger sjuklig, nästan illamående längtan bort. när vartenda ord är av stor vikt och måste smakas på, oavsett om de är redan uttalade av dig eller någon annan eller om de ligger och drar någonstans långt inne. det hade varit skönt om man kunnat leva ett liv i tystnad, under ett täcke, blind, stum, döv och dum. man kan skönhetsoperera sin näsa, sina läppar, sina rynkor och sin kropp, men inte en enda gång har jag hört talas om någon som fettsugit sina tankar.