åttonde oktober tjugohundratre

i'm a swine and you don't wanna know me

jag har haft något jävla hjältetema den senaste tiden, skrivit några rader om personer och band som betytt mycket för mig. nu orkar jag inte skriva om fler, det blev rätt tråkigt både att skriva och säkert även att läsa. nu när det kommer till ett avslut bestående av de sånger som förändrat mitt liv allra mest har jag plötsligt svårt att hitta ord. ett ovanligt problem för mig. risken är att jag skriver en roman nu, och öser ur mig allt det vackra jag vill att folk ska veta om mina libertiner. när man kan skriva sanningar som att slutet är nära om man tappat tron på musiken och kärleken, när man kan beskrivas som en sång på the death disco som börjar fort oh slutar långsamt, när man seglar det goda skeppet albion till arcadia, när det är riots och litteratur, droger och romantik, poesi och smuts, london och fantasi, då förtjänar man de allra vackraste orden, och jag är livrädd just nu att jag inte kommer kunna ge det.

man ska kanske börja från början. jag var tretton, tror jag, och helt förlorad i en värld som hyllade popstjärnor som inte säger något, jag hade förlorat mig i någon sorts halvalternativ värld bestående av death cab for cutie och håkan hellström, det talade inte till mig som musik kan men det var åtminstone markant bättre än vengaboys och black eyed peas och gud vet vad kidsen lyssnade på där och då. det var en ren slump att the boy looked at johnny spelades på någon underlig internetradio som jag var helt besatt av på den tiden, men jag fastnade direkt. trots "la de di la de di" - refrängen. jag hittade mer material, bland annat legs eleven - versionen av music when the lights go out, och det var den som riktigt fick mig att bestämma mig för att det här var bandet för mig. jag tror jag hade fyra låtar, utöver de två redan nämnda var det i get along och time for heroes. jag visste ingenting, om up the bracket, om personerna bakom, om gerillagigen, men music when the lights go out var min tillflyktsort och jag älskade den och jag var nog ganska nöjd. tills den dag något år senare när jag var på bengans med min far och bestäme mig för att köpa en skiva med mina hjältar, en nyutkommen skiva med en eggande blick in i kameran, en sårbar peter doherty och två mäns provocerande armar blev min, inte visste jag att det var deras senaste, inte visste jag att det var den som var början på slutet, jag visste bara at music when the lights go out var femte spåret. mannen i kassan berättade för mig att en av männen på omslaget inte längre spelade med bandet. jag förstod inte då, men det tog inte många månader innan bandets upplösning var ett faktum och deras gemensamma musik bara skulle leva vidare i mina öron, i mitt minne, och i andras.

jag borde kanske inte ha börjat där, för det där var det lätta, att berätta om mötet, det är fakta och inte så mycket känslor. det svåra är at försöka sätta ord på vad som triggade reaktionen i mig. vad som fick mig att känna som jag känner, vad som får mig att älska deras musik mer än all annan musik. de är inte exceptionella musiker, carl är en fantastisk gitarrist visserligen, och peter är poet, men det är inte det som är anledningen. praktik har aldrig triggat känslostormar.
jag tror att jag älskar dem för att de är den perfekta blandningen av fint och fult, att en vacker vision blandas med rockliv, att poesi kan gå hand i hand med gitarriff. att det förflutna flyttades, att det förflutna är vackert men inte värt att sakna, och idén om att vi kan ta oss vart vi vill i vår värld och i vår tid. de sjunger om ett london som är både mytiskt och verkligt. sanningen är att deras musik alltid har varit en nostalgisk dimma, mer nu närjag har lyssnat på dem så länge, men även då när allt var blänkande nytt, det har alltid legat något hemtrevligt och vant, men ändå okänt och triggande i deras musik. det är lite enerverande att bryta ner musik såhär, speciellt eftersom det känns som att det inte framgår hur mycket jag faktiskt älskar musiken, hur mycket jag faktiskt behöver den och hur lite jag egentligen kan börja förklara det för andra människor. jag vill egentligen bara låta dem vara, låta musiken ta över och hänföra alla andra som den hänfört mig. jag vill att alla ska få uppleva deras dimma av jack daniels, crack och nikotin, keats, wilde och sassoon, punk, visa och pop, anarki och poesi, nu och då, peter och carl. jag tänker inte adressera deras relation, jag vet att den har gett bandet den där nerven som många band saknar, jag tror att få kommer uppleva samma sorts kärlek som deras relation skvallrar om. de har märkt varandra för livet, inte bara i form av sina tatueringar, det är etsat i dem för alltid. jag vet bara en sak, tatuering eller inte, jag tänker alltid vara en libertine.

bilderna är från the freedom gig på tap 'n' tin, chatham, kent den 8/10 - 03