a little sincerity is a dangerous thing, and a great deal of it is absolutely fatal

jag vet inte om det är panik, ångest, panikångest eller bara lite vanlig rädsla. den andra februari. datumet pulserar innanför tinningarna, pumpas runt i mina jävla blodkärl och spelas upp framför mina intet ont anande pupiller. det slog mig inte plötsligt, det var ingen hammare som drämde till mig så hårt att jag ser små blå fåglar segla runt mitt huvud just i detta nu, nej, det kröp sig på mig långsamt, bakifrån och tog stryptag på mig. det är så mycket jag måste göra, så lite jag orkar ta tag i, så fast i tankar, för jag måste ta hand om dem först, kan inte riktigt göra något om jag inte ens har mitt huvud med mig. är det en godkänd ursäkt? att det är för mycket här inne, så mycket att man inte kan ta tag i det där ute. fan, jag måste.