oh i am so sickened now

igår när jag var rödvinsbitter tänkte jag på hur förgängligt allt är, du har något ena sekunden och innan du ens tänkt tanken att vara nöjd med det du har är allt förändrat, du har hittat något nytt eller tappat något på vägen. det är så livet ser ut och det finns inget man kan göra som hindrar att man går vidare, men var går gränsen för vad man kan lämna bakom sig? jag är livrädd att tappa för mycket, tappa det som jag absolut inte vill tappa, tappa bensinen som får en att faktiskt gå vidare. kan man gå vidare om man lämnar bränslet bakom sig? kan vi inte bara komma överens om att dra i nödbromsen, låt oss stanna tåget här och nu, jag behöver bara en liten paus.