apropå den perfekta människan

vet inte hur tydligt det är att jag dömer hunden efter håren, eller åtminstone efter de ytliga blodkärlen, men det gör jag i alla fall. nu tänker jag inte ta den metaforen längre, men faktum kvarstår: jag är en hård domare, men jag vill även vara en rättvis sådan och därför tänkte jag nu sätta mig själv i samma sits. jag tänker nu rabbla upp alla mina dåliga egenskaper och så kan ni få mobba mig, kommentera "fitta" och sånt där roligt, för let's face it - en lynchmob mot jessica rabe låter inte helt fel. 

jag gömmer mig bakom ironi i nyktert tillstånd, det betyder att jag är obenägen att gå in i en seriös konversation om annat än otroligt ytliga ämnen om vi inte känt varandra något halvår eller två. 

jag blir alldeles för djup i onyktert tillstånd, jag blandar visserligen hejvilt med urbota dumma kommentarer men detta kan leda till diskussioner om meningen med livet eller dylikt. 

jag är nästintill känslokall, återigen i nyktert tillstånd, vilket betyder att jag i princip aldrig säger till folk att jag tycker om dem. känslorna svallar ibland upp när jag har druckit några öl, men är fortfarande ganska kontrollerade så säger jag att jag älskar dig på fyllan så kan jag lova att du i alla fall betyder en hel del för mig även i nyktert tillstånd. 

jag är musikrasist. detta innebär att jag inte tål viss musik (läs house, techno, rnb..) och jag ser även ner på folk som dyrkar dessa musikstilar. 

jag lipar till töntiga filmer och tvprogram. 

jag tycker själv att jag har god självinsikt och kläcker ibland ur mig saker som bara får mig att låta egenkär, det jag säger stämmer säkert inte alltid men då vill jag tro att jag är bra på någonting. skratta åt mig och säg att jag suger i så fall. 

jag vill alltid ha rätt, detta leder till att jag diskuterar mig blå i ansiktet även om till och med JAG inser att jag faktiskt har fel. skratta åt mig, och lämna diskussionen - det är den enklaste flyktvägen jag lovar! 

jag har stunder när jag inte orkar någonting (där kom min 64procentiga frånvaro i spanskan in i bilden). okej, det kanske man inte kan skratta åt men det är en brist i alla fall. 

jag har sjukt dålig motivation, måste brinna för något för att ta tag i det, annars låter jag det vara och tar möjligtvis upp det EFTER det ska vara klart. 

jag använder svåra ord för att jag gillar det och det får mig att låta intellektuell. 

jag KAN inte städa. saknar genen tror jag. 

men, som vi naturligtvis kom fram till på fyllan, en människa är inte fullkomlig utan sina dåliga sidor och den perfekta människan är därför en myt - är man perfekt ska man väl vara fullkomlig? jag är perfekt i all min inperfektion, perfekt i min sinnevärld även om platons idévärld hade släng ut mig fort som satan.