a little sincerity is a dangerous thing, and a great deal of it is absolutely fatal

borde man älska sin blogg som om det vore ens egna barn? i så fall är jag en jävligt neglecting (förlåt, vet inte vad det heter på svenska) förälder, jag har tråkigt som satan och bestämmer mig för att skriva några meningslösa rader då och då men fan allt är ju rätt så meningslöst. jag sitter här i pisslerum och på breckroadlovers har de precis annonserat ut en trolig impromptu dohertyspelning på stoke underground station. varför i helvete ska man leva alls om man inte kan leva det liv man vill leva? jag funderar på att sätta mig på ett plan imorron och bara hoppas på det bästa, att jag överlever eller dör lycklig, vad som nu känns mest convenient (fan jag kan inte svenska längre). nu ska jag laga mat eller dricka kaffe eller något, om någon råkar läsa det här - finns det någon som kan bota mig från min grådaskiga apati? det räcker med lite kaffe, lite tanke och kanske ett glas rödvin.