steven patrick morrissey

 var börjar man med att beskriva en man som är så mycket? en man som består av idel motsägelser? en man som är så stor och så liten, så känd och så okänd, så intim och så avlägsen? börjar man med att beskriva ett industrins manchester under 60-talet? talar man om hans irländska blod? om skandalerna? om hemlighetsmakeriet? eller helt enkelt om dyrkan från hans fans, de hängivna beautiful bastards? borde man inte redan här inse omöjligheten i att skriva om morrissey, och borde inte jag inse omöjligheten i att börja min serie av texter om personer jag beundrar med just honom? jag väljer att börja med en man som många försökt men väldigt få faktiskt lyckats beskriva. men var skulle jag annars börja? morrissey är popens messias och alla andras judas. 

 det brukar sägas att hans texter handlar om ångest men det är bara till hälften sant, ångest visst, ångest i all sin ära, men det är inte tillräckligt stort för morrissey. hans texter handlar om livet, som det levs och som det ska levas, som det är och som det uppfattas. de handlar om honom och de handlar om mig, de handlar om alla som någon gång legat på sin säng, tänkt på livet och döden och insett att inget av alternativen lockar särskilt mycket. 

 det brukar sägas att han är hemlighetsfull men det är bara till hälften sant. han talar inte om sin sexualitet, han står över benämningarna homo, bi och hetero. självklart står han över dem, han står över benämningarna kvinna och man. det spelar ingen roll om han vägrar besvara oinsatta, ibland rent dumma, journalisters frågor, han säger allt ändå. ingen kan höra (och förstå) en morrissey-text och kalla honom hemlighetsfull. han kryper in under huden inte bara på mig utan på sig själv, han berättar för hela världen om sitt allra innersta, ber att någon ska förstå och beundra och sträcker samtidigt ut en hand och ger förståelse.

 det viktigaste med morrissey, det grundläggande som man måste känna till för att överhuvudtaget kunna förstå honom, är att han aldrig är enkel. han är alltid komplex. han är en självgod människa vars brist på självförtroende tvingar honom in i en evig jakt på bekräftelse. han är dåtida och han är samtida. han är ett självmord som lever vidare i trots. han är det viktigaste som hänt och det mest banala i världen. han är livets mening och han är pop, han har irländskt blod och ett engelskt hjärta. han är james dean och oscar wilde. han är morrissey. svårare än så är det faktiskt inte.