bara en gång om året

jag borde hitta tron på kärleken, skriva en roman, se världen, lära mig att allt inte kretsar runt mig, kort sagt har jag en massa viktiga saker att göra men idag får det vänta. idag får det vänta för det finns en sak som jag måste göra, jag måste berätta, från mitt perspektiv, om en människa som jag lärde känna för nästan exakt ett år sen. jag måste berätta om mia jonsson lindell (a.k.a. gottfrid/den mansslukande mia). vad ska man skriva om en person som är värt att veta? ska man berätta om neurotiska upptåg och ideer, hennes bakgrund eller politiska åsikt. ska jag delge er hur rolig hon blir när hon är full? berätta om hennes poetiska ambitioner? nej, det är klart att jag inte ska, jag ska helt enkelt tala om varför hon är bra, varför jag har stått ut med hennes sällskap i ett år. 

mia är snäll. det är ungefär det tråkigaste adjektivet man kan använda för att beskriva någon men det har verklig betydelse i det här fallet. och hon är inte sådär koaktigt dumsnäll, jag har aldrig påstått att fröken lindell är beskedlig, hon är bara genuint godhjärtad. hon verkar vilja alla väl och ogillar bara om hon har verkligt belägg för sina kyliga känslor (till skillnad från mig som dömer åt höger och vänster). 

med mia händer det alltid något och det är alltid något speciellt som händer, ibland till och med smått surrealistiska saker. exempel på saker som brukar hända med denna kvinna (hon är trots allt nitton år) i närheten är poesiskrivande på nattbussen till kåhög, backstagehängande med en spegel och en kofot, orala perioder, homosexuell ballongkärlek, minst sagt speciella nattmåltider, minst lika speciella förfester med lapplekar och sötningsmedel i överflöd och en jävla massa tjat om gustaf norén. 

 jag kan nog inte beskriva mia längre. hon är en sån där människa man måste uppleva för att riktigt förstå och uppskatta, men när man väl lärt känna henne kan man hitta sin nästa söta skvallertant, sin dotter och sin mamma, för hon är allt och lite till.