a little sincerity is a dangerous thing, and a great deal of it is absolutely fatal

jag gör nog alla fel man kan göra bloggmässigt. jag skriver långa egocentriska texter. jag lägger in citat ur dikter som ingen annan läser eller ens bryr sig om. jag lägger nästan aldrig in bilder, och de få bilder jag lägger in är aldrig på mig eller har någon som helst anknytning till mig förutom att jag älskar det alternativt tycker att det är jävligt patetiskt. jag bloggar helt enkelt inte för att någon ska läsa, jag räknar inte med någon form av uppskattning för min blogg, faktum är att datorskärmen och tangentbordet lurar mig att skriva saker som jag inte sällan skäms för efteråt. ändå fortsätter jag. jag har inte ens vett nog att göra min blogg privat, jag bara fortsätter spy galla över internet. jag tror att någon liten del av mig, och jag rodnar lite när jag skriver det här, hoppas att någon någonstans någon gång ska råka hamna på min blogg, läsa, och direkt förstå mig. direktöversätta mina ord och koppla min personlighet. långsökt, men hoppfullt, och det är väl ändå en god egenskap?