underjorden

 att det är billigt rödvin och sjutton vackra sånger efter varandra, att det är en lördagskväll värdig en cyniker som jag själv, att det är indie så in i helvete, att det är lite smått illegalt - allt det där vet man redan, men bakom plakaten som förespråkar hjälp för gömda, som hävdar att ingen människa är illegal och annonserar ut ganska lesbiska samtalscaféer finns något djupare. kanske handlar det om en undergroundversion av den elitism jag möter och hatar varje dag, men i så fall är jag inne och då spelar det ingen roll. skillnaden är att alla som räknas till den här eliten verkar ha en typ av autism där popkulturella referenser och överkonsumerande av 80-talspop och post-punk verkar vara de främsta symptomen, och vem kan få mindervärdeskomplex när jämförd med en sådan nörd? jag älskar att man känner sig hemma, att man känner att allt det jag älskar, det dyrkas av andra i den här lokalen. jag älskar att man kan sätta sig i kulisserna, klottra ner ett spretigt "libertines" med sitt röda läppstift och hänga backstage med en mia, en kofot och en spegel och ändå inte få en sned blick och höjda ögonbryn som hälsningsfras. jag älskar att spontanlimbo bryter ut på det folktäta dansgolvet. jag älskar att man till och med kan spy på golvet utan att någon bryr sig på något sätt än att bry sig OM. jag älskar att känna att jag passar in. jag älskar samhörigheten. jag älskar dem jag får dela det med. kan vi inte dansa i kulisserna för alltid?